Nu då massmedia köps upp av företag och blir allt mer beroende av reklam för sin överlevnad kanske rättssalarna är det sista offentliga rummen för diskussion. Där - även om de ekonomiska skillnaderna är enorma - båda parter ges tillfälle att yttra sig.

I England pågår efter åtta år fortfarande en rättslig kamp mellan två privatpersoner och ett av världens största företag, McDonalds. Det är handlar om två världsbilder med helt olika syn på yttrandefriheten, rätten att fackligt organisera sig, miljöförstöring och exploatering av tredjevärlden.

Historien bakom denna kamp börjar i mitten av 1980-talet då London Greenpeace* började bedriva kampanjer mot några av de största företagen i världen. Man såg dessa företag som ansvariga för den rådande utvecklingen med accelererande sociala och ekologiska problem.

En av organisationens mest framgångsrika kampanjer startades under denna tid och riktades mot McDonalds. De valde McDonalds eftersom det är en tydlig symbol för den nuvarande utvecklingen och eftersom McDonalds är en av pionjärerna då det gäller aggressiv marknadsföring och låglönearbete. I ett flygblad tog man upp bl.a.: Resursslöseri, skövling av regnskog, ohälsosam mat, utnyttjande av ung arbetskraft och motarbetande av facklig anslutning, exploatering av barn i reklamen, miljöproblemen, djurplågeri och att deras verksamhet förutsätter en fortsatt fattigdom i Syd.

Det var ovanstående flygblad som gjorde att McDonalds beslutade sig för att stämma ett antal aktivister om de inte bad om ursäkt. Två vägrade be om ursäkt och den 28 Juni 1994 startade rättegången. Det blev det längsta ärekränkningsfallet i Englands historia mars 1995, det längsta civila fallet i december 1995 och tillslut det längsta rättsfallet alla kategorier den första november 1996. 19 juni 1997 kom domstolsutslaget, domen överklagades och vi befinner oss nu i början av denna process.

En av de två som valt att kämpa är David Morris. Han lever ensam tillsammans med sin son i norra delen av London och arbetade tidigare som brevbärare. Jag möter honom en av de få varma sommardagarna 1998 då han just vart och badat med sin som. Vi går till hans lägenhet som bär tydliga spår av den rättsprocess han av en slump blev indragen i. Från golv till tak trängs bokhyllor med rapporter, pressklipp, teckningar av hans son och det går inte längre att urskilja siffrorna på faxens knappar.

*Gruppen var den första Greenpeace gruppen i Europa men blev aldrig medlemmar i Greenpeace International då detta skapades i slutet av 70-talet.

INTERVJU

DP: Hur började den långa rättsprocessen, McLibel, för dig?
DM: Sedan 1982 hade jag under kortare perioder engagerat mig i London Greenpeace olika aktiviteter, bl.a. delat ut flygblad utanför McDonalds restauranger. Men jag var inte särskilt intresserad av McDonalds som företag utan engagerade mig mest i frågor om arbetsrätt som under denna tid snabbt försämrades.

1990 får jag plötsligt hem ett brev från McDonalds. Där får jag veta att de tänker stämma mig om jag inte ber om ursäkt för vad som stod i flygbladet. Det kom som något av en chock eftersom jag vid denna tid inte längre engagerade mig i London Greenpeace, dessutom förstod jag inte varför de hade valt mig eftersom jag inte varit med och ta fram flygbladen utan endast vid enstaka tillfällen hjälpt till att dela ut dem.

Det visade sig att McDonalds hade skickat samma brev till fyra andra personer och vi sökte juridisk rådgivning. Rådet vi fick var att ge upp på samma sätt som många andra hade gjort då McDonalds hotat att stämma dem. Jag och Helen Steel beslutade oss dock för att inte be om ursäkt. Inte för att vi trodde att vi skulle ha särskilt stor chans att vinna utan för att vi inte kunde acceptera att vi skulle be om ursäkt till ett multinationellt företag vars verksamhet förstör vår planet.

Särskilt irriterade blev vi på att det var McDonalds, ett företag som spenderar 2 miljarder dollar runt om i världen per år för att marknadsföra sin mediokra varor och sin världsbild. Trots sin uppenbara överlägsenhet ville de stämma oss för att vi presenterade en annan syn på deras verksamhet än den själva ansåg vara korrekt.Vid denna tidpunkt visste vi inte någonting om ärekränkning och hur lagen såg ut. Om vi vetat vad som väntat oss hade vi förmodligen inte givit oss in i processen.

DP: Hur kom det sig att just du blev stämd av McDonalds?
DM: Jag hjälpte London Greenpeace under den tid då McDonalds hade sina spioner i organisationen.

DP: Spioner?
DM: Ja McDonalds hade anställt ett antal personer för att infiltrera vår lilla grupp. Fem av spionerna var kallade som vittnen och en av dessa vittnade för oss eftersom hon ansåg att McDonalds uppfört sig oetiskt.

DP: Spioner låter inte som något man tror att ett stort publikt företag använder sig av.
DM: Det är ett av problemen med McDonalds. Bakom fasaden är deras verksamhet så långt ifrån människor vardagsuppfattning om rätt och fel att det är svårt att få folk att inse vad de sysslar med. Då det gäller spionerna är dock alla deras vittnesmål nedskrivna och är offentliga. McDonalds har också erkänt att de anställt och betalat folk för att spionera på oss.

Det är lite ironiskt att några av dessa spioner var mer aktiva i London Greenpeace och hjälpte till att sprida fler flygblad än jag gjorde, men McDonalds ville statuera ett exempel.

DP: Ditt liv måste ha totalt förändrats av allt detta
DM: Ja, naturligtvis har dessa år varit fyllda av McDonalds, men samtidigt gör både jag och Helen allt för att få bort martyrstämpeln som vissa vill sätta på oss. Många människor lever hårda liv och jag tror inte att mitt liv som ensamstående far i rättssalen är så mycket jobbigare än många vanliga arbetares. Skillnaden är snarast att jag möter de som är ansvariga för vår situation nästan varje dag. Detta är naturligtvis påfrestande, men också utmanande. Att McDonalds trängt in i mitt liv så långt som det gjort har dock påverkat mitt förhållande till min son och inför de nya rättsprocesserna försöker vi umgås så mycket som möjligt för att göra alla de saker som livet går ut på, bada, diskutera, gå i skogen och umgås med vänner.

DP: Vad fick dig att orka fortsätta?
DM: Stödet från alla grupper och människor som vet vad McDonalds gör bakom sin vackra fasad. Många av världens experter vittnade på vår sida och rättssalen förvandlades till en plattform för att tydliggöra skillnaden mellan två olika världsbilder. Tyvärr har massmedia en tendens att vilja fokusera på enskilda individer och glömma bort alla de människor som gör att det hela blev en fråga i första ledet. De flesta intervjuer jag gjort har i tryck antingen blivit en snyfthistoria om en ensamstående far som kämpar mot stora krafter eller en historia om en ensam tokstolle som inte förstår vad han gör.

DP: Hur såg ni på domstolsutslaget?
Vi såg domslutet som en enorm succé. Trots små medel lyckades vi få McDonalds fällda på de flesta av de viktiga punkterna.

DP: Vilka viktiga punkter fälldes McDonalds på?
DM: Alla egentligen, men på grund av semantiska ordlekar slingrade de ur sig några. Trots alla sina dyra advokater kunde de dock inte komma undan fem av de centrala anklagelserna som vi hann samla in tillräckligt med bevis för:
- De exploaterar barn genom den marknadsföring de använder
- De ger så låga löner att de hjälper till att sänka lönen i restaurangbranchen
- De är negativt inställda till facket
- Det är sannolikt att de är ansvariga för djurplågeri
- De marknadsför felaktigt deras mat som näringsrik

DP: Hur reagerade McDonalds på detta?
DM: (Skratt) De har varit mycket tysta.

DP: Vad var ni missnöjda med?
DM: Eftersom vi inte hade någon kunskap om de juridiska irrgångarna föll vi på ett antal punkter. Våra begränsade resurser var också ett stort problem eftersom detta innebar att vi inte alltid kunde hitta rätt information i tid, eller flyga hit experter för att vittna. En fråga som föll på bristande information gäller t.ex. de faktum att McDonalds verksamhet innebär regnskogsskövling. Eftersom stora delar av de djur som blir hamburgare på McDonalds kräver bl.a. soja från Sydamerika tvingas fattiga människor att odla sin mat i regnskogen. Detta är dock en form av strukturella problem som är svåra att bevisa juridiskt. Inför vårt överklagande kommer vi dock att fortsätta ta fram bevis.

Vi tolkar dock även dessa "förluster" som vinster eftersom de som ger sig tid och läser underlaget, som finns tillgängligt bl.a. på Internet, klart kan se att alla de punkter där vi kritiserade McDonalds är relevanta.

DP: Men ni får inte fortsätta dela ut era informationsblad?
DM: Det stämmer, men detta är endast en lagteknisk fråga eftersom domstolen behandlade ett nu sex år gammalt faktablad. Två dagar efter utslaget delades dock 400 000 av de nya bladen ut i England och sympatiaktioner genomfördes även i andra delar av världen. McDonald gav också upp sin chans att försöka stoppa utdelningen av dessa flygblad. De krävde inte heller kompensation för de utlägg de haft under rättegången vilka beräknas uppgå till 10 miljoner pund (ca. 130 miljoner kronor).

DP: Ni skall nu överklaga beslutet
DM: Det stämmer. Syftet är att få till en förändring i de lagar som gäller för ärekränkning. Vi anser att de är helt fel utformade och att de nu är skrivna endast för att försvara de resursstarka företagen och förhindra möjligheten för resurssvaga grupper att göra sin röst hörd.

Vi började de förberedande förhandlingarna inför resningen för två veckor sedan. Som det ser ut nu kan det mycket väl nu bli de längsta "överklagandeärendet" i Englands historia. Vi har lärt oss en hel del under processen och lämnat in en mycket detaljerad överklagan som, om den går igenom, kommer att förändra stora delar av det juridiska systemet till fördel för den enskilda medborgaren bl.a. genom att lägga större bevisbörda på företagen.

Målet är att förhindra företag som McDonalds att använda lagen för att tysta kritiker. Företaget har en lång historia av att tillämpa hot om rättsliga åtgärder. De flesta som hotats är små tidningar och grupper men också stora mediaföretag som BBC och Chanel 4 backat efter hot från McDonalds om stämning detta är inte hållbart i en demokrati.

DP: Hur är situationen för Helen?
DM: Vi har båda en lång erfarenhet av samhällsarbete och har tillsammans stött strejker så vi är vana både vid samhällets reaktioner på människor som säger vad de tycker och vet varandras starka och svaga sidor. Om vi inte haft detta är det inte troligt att vi skulle ha orkat.

Trots detta är det naturligtvis ännu jobbigare för Helen då hennes sätt att uttrycka sig lätt ses ner på i rättssalen. Och när jag blir arg ses detta som aggressivt och folk respekterar detta, men då Helen blir arg tenderar folk att betrakta detta som hysteriskt.

Detta kombinerat med att både det juridiska systemet och massmedia är mansdominerade system där kvinnor sällan ges utrymme i sin egenskap av resonerande. En stor del av massmedias tid då det gäller Helen har t.ex. gällt huruvida vi två har haft ett förhållande och hon har ofta behandlats som naiv och känslomässig trots att det är hon som kan alla detaljerna inte jag. Så det svåraste för Helen har varit att få respekt och att kunna arbeta på ett effektivt sätt utan att förändra sig själv.

DP: Hur skulle du vilja beskriva McDonalds?
DM: Företaget är förmodligen den mest framgångsrika propaganda maskinen de senaste 20 åren. De säljer medioker mat som inte skiljer sig från konkurrenternas och bedriver sin verksamhet på ett sätt som få skulle stödja om de visste sanningen om den. Trots detta har de lyckats skapa en image som folk tycker om

DP: I Sverige ses McDonalds som ett relativt grönt företag som bl.a. köper el från vindkraft vad är din kommentar till det?
DM: Image, det är endast en fråga om image. De är förolämpande då McDonalds driver olika miljö- och sociala projekt. Deras PR-chef i USA sade också och jag har citatet här att "olika former av sociala projekt är bra för företaget då det ger bra PR och gratis reklam… gratis material i skolorna hjälper till att skapa positiva känslor för McDonalds". Vad de handlar om är ett multinationellt företag som kör över människor och förstör vår jord. De har en sak i tanken, vinst. Om de säger något annat är det en lögn och hela McDonalds koncept bygger på billig arbetskraft, storskalig matproduktion och kulturell likriktning, punkt.

DP: Kommer du att fortsätta arbeta med McDonalds efter ni är klara i rättssalen?
DM: Jag har inget särskilt mot McDonalds och planerar inte att viga resten av mitt liv åt detta företag, det är de inte värda. McDonalds skall bara ses som ett tydligt exempel på vad som händer med vårt samhälle. Trenden med tätare och tätare samarbete mellan stora företag som kontrollerar nästan allt i vår omgivning, mat, energi, transporter, massmedia och skola måste brytas. Dessa företag finns bara till för en sak; att generera vinst åt sina aktieägare. Om de begränsades av lagar och demokratisk styrning skulle detta inte vara något större problem, men nu då många av dessa företag är större än de flesta länder och själva sätter dagordningen är de ett hot mot varje försök att skapa ett rättvist samhälle.

DP: Du talar om att multinationella företagen är de mest inflytelserika institutionerna på jorden. Om man anser att deras verksamhet är dålig, vad kan man göra?
DM: De är de mäktigaste institutionerna idag, men de är inte på långa vägar så starka som människor är då de organiserar sig. Detta är viktigt att komma ihåg. Det är också viktigt att komma ihåg att alla större samhällsförändringar har kommit till stånd då folk har mobiliserat sig i grupper och rörelser.

De rika och inflytelserika i världen är en mycket liten men välorganiserad grupp som är fantastiskt duktiga att planera, organisera och skapa en bild av hur de vill att framtiden skall se ut. Anledningen till all denna planering är att de vet hur bräcklig deras makt är och att den förutsätter en passiv befolkning som inte ifrågasätter de enorma rikedomar de samlar på sig. Därför är propaganda för att få folk att tro på deras goda intentioner så viktig.

Om vanligt folk bara vore en tiondel så organiserade som makthavarna skulle vi enkelt kunna skapa ett samhälle som utgick från människors behov inte ett fåtals girighet.

DP: Många organisationer försöker föra samtal med de transnationella företagen vad är din syn på denna syn av påverkan?
DM: Vissa personer tycks vilja sitta vid de stora pojkarnas bord, men jag tror att förändring kommer nedifrån. Att tala med transnationella företag som är beroende av ett sjukt system för att överleva är som att försöka tala med en rabiessmittad hund. Det kapitalistiska systemet går bärsärkagång över värden och de är inte nöjda med sin nuvarande makt, de vill fortsätta att expandera och öka sin makt. Systemet är ett självmordssystem som måste överges, frågan är vem som skall betala priset för att betala för övergången till ett hållbart system, företagen eller folket? Och vad som kommer först, en kollaps som beror på att miljön inte orkar längre, eller en kollaps på grund av att folk inte ställer upp på det nuvarande systemet längre.

Jag överaskas av all den förvåning som olika grupper visar över den nuvarande systemet. Vi har fått oss itutade att det går att förändra systemet inifrån trots att företrädarna för systemet vägrar diskutera förutsättningarna som skapar problemen, ojämn inkomst, miljöförstöring, en människosyn där vissa är mer värda än andra, etc. Därför måste alla som tror på ett rättvist samhälle vara beredda på att ta sitt ansvar och tänka på vilket samhälle de vill ha.

Konsumism är slags hysteri som medvetet konstrueras och underblåses av företag. Detta leder till att uppmärksamheten inte hamnar på viktiga frågor. Det hela har blivit som en religion som håller folk i ett ideologiskt grepp.

DP: Hur ser du på fackets roll?
DM: Jag var själv fackligt aktiv då jag arbetade på posten och anser att fackligt arbete är nödvändigt på varje arbetsplats. Arbetare måste på organisera sig för att kunna slåss för sina rättigheter. I dagens samhälle är det lätt att glömma bort att det är en ständig kamp mellan ägare och anställda.

Vi har också sett hur arbetsgivarna blir mer och mer sofistikerade i sin management teknik. De använder sig nu av slogans som "identifiering med företagets mål" och "lagarbete för allas bästa", men verkligheten är att deras yttersta drivkraft är vinst.

McDonalds är ett utmärkt exempel, men trots sin negativa inställning till facket kan de utmanas. I går för första gången i Nordamerika vann en restaurang rätten att organisera sig fackligt. I en restaurang i Vancouver, Kanada gav McDonalds upp en rättsstrid då mer än hälften av arbetarna vill ansluta sig fackligt.

Förhoppningsvis kan exempel som dessa skapa sprickor i dörren så att arbetarna kan ta tillbaka den makt som de tappar under de senaste åren.

DP: De problem som du talar om är stora och komplexa. Som sista fråga skulle jag vilja veta vad du vill ge för råd till folk som vill börja engagera sig?
DM: De måste börja stärka sitt självförtroende. Vi lär oss hela våra liv att titta upp och beundra ledare, experter och kändisar i samhället vilket gör att vi glömmer bort att lita till vår egen uppfattning om saker och ting. Istället bör vi gå samman för att göra våra röster hörda. Den individualism och kortsiktighet som sprider sig också bland olika grupper av aktivister är farlig eftersom det lätt reducerar det viktiga arbetet enstaka spektakel.

Fråga dig själv vad du kan göra för att förändra ditt liv, tro på dig själv, tänk själv och viktigast av allt; organisera dig där du är. Oavsett om du är i skolan, på en arbetsplats, eller hemma bör du ta kontakt med andra för att se vilka gemensamma intressen ni har. Tillsammans kan ni sedan börja agera er och lära er mer om olika frågor.

mer fakta om McLibel finns i boken: McLibel -Burger Culture on Trial av John Vidal