I slutet av 1999 fick svenska folket, till bilder av tårgasmoln och söndersparkade fönster, från en av våra mest trovärdiga nyhetsuppläsare på Rapport höra att "...redan innan handelsförhandlingarna ens börjat på riktigt så har organisationen [WTO] drabbats av ett kraftigt bakslag. Svåra gatukravaller i går kväll och i natt när polisen gick till attack mot de cirka 50 000 demonstranter som samlats i stan svarar för den saken". Som en av de 50 000 som var på plats kan jag inte se detta som något annat än en ren lögn. Vi som var på plats vandrade omkring nästan helt obehindrat, men förundrades över de klungor av fotografer som kastade sig över varje möjlighet att få till en dramatisk bild. Inte sällan kunde ett dussintal ligga bredvid varandra på knä för att få till en bra bild på några papper som brann och som i TV och tidningar sedan såg ut som ett inferno.

Var för sig är förvirrade nyheter som rör globaliseringen relativt ofarliga, men då de blir regel snarare än undantag och då de kombineras med en total tystnad då det gäller de stora och komplexa frågor som gjort att en lång rad grupper engagerat sig i frågan om hur det internationella regelverket skall se ut har vi fått en farlig situation.

Jag kommer i denna text visa hur massmedia har hamnat i en situation där man, istället för att fungera som en demokratisk mötesplats, skapar konflikter och förvirring kring globaliseringsprocessen. Eftersom journalister många gånger tycks ha svårt att se bortom detaljfrågor och sin egen roll vill jag påminna om att jag naturligtvis är medveten om att det finns positiva exempel inom massmedia och att enskilda journalister gör berömvärda insatser. Denna text fokuserar dock inte på detaljer utan det massmediala systemet som helhet och hur den hanterar den omvälvande omställning vi nu genomgår.

Massmedia som aktör istället för arena

För att förstå massmedias roll i globaliseringsdebatten måste vi utmana den vanligt förekommande bilden av massmedia som en plats där alla har samma möjlighet att nå ut och ger olika sidor utrymme att komma till tals på sina egna vilkor, en arena.

Istället för arena är det mer sanningsenligt att beskriva massmedia som en aktör, dvs en roll där man driver en position, vilken i allt mindre utsträckning ens försöker agera arena. Detta sker inte på grund av en hemlig konspiration utan är ett helt naturligt resultat av ett antal pågående processer.

För det första ser vi ett ökat beroende av annonser och sponsring. Detta är en dramatisk förändring eftersom medborgaren i denna process förvandlas från en kund som skall läsa, lystna och titta på det hon betalar för, till en vara vars konsumtionsvilja skall säljas till högst bjudande företag. Det är ur detta perspektiv som vi bör diskutera "gratis"-TV, radio och tidningar. Att en allt större del av massmedia är beroende av företag som vill sälja tittarna/läsarna/lyssnarna något betyder inte att "gratismedia" är ett hot mot demokratin, men om övriga massmedia rör sig åt samma håll får vi problem. Det kan vara värt att fundera på om de som upprört kritiserat t.ex. Metro gjorde det för att de insåg att deras egna "fina" tidningar med sina reklam- och sponsorintäkter inte skiljer sig mer än marginellt från dessa "ytliga och trivialiserande produkter".

För det andra har vi tendensen med ökade avkastningskrav. Nästan alla journalister jag träffar berättar om chefer på olika redaktioner som gör ägarna lyckliga genom att pressa ut mer pengar ur verksamheten, men som inte ser någon skillnad mellan att sälja suddgummin och förmedla beslutsunderlag till medborgare i ett demokratiskt samhälle. Resultatet är minskade resurser för journalistiskt arbete, vilket gör massmedia mer beroende av färdigtuggat PR-material. Detta hör naturligtvis ihop med en syn där läsarna, lyssnarna, tittarna är varor som säljs till annonsörer och PR-företag.

Till sist har vi det ökade tempot i samhället som massmedia både deltar i och bidrar till. Inslagen blir allt kortare och nyheter har en livslängd som kan räknas i minuter och i bästa fall timmar. Att inte seriösa journalister gått ut i en generalstrejk och påpekat att man inte kan beskriva komplexa frågor på någon minut och att det är en förolämpning att ge seriöst arbetande personer tio sekunder på sig att kommentera vår tids utmaningar är förvånande.

Massmedia tömmer det demokratiska torget

Ovanstående trender har lagt grunden till massmedias destruktiva bidrag i globaliseringsdebatten och som kan kallas för "den virtuella polariserings logik".

Även om sociologer som Baudrillard säkert gnuggar händerna då massmedia målar upp verkligheter som inte har något med den fysiska världen att göra blir det svårt för oss som deltar att agera konstruktivt då massmedia tömmer det demokratiska torget. Tillskillnad från massmedias tidigare polarisering så har man i denna debatt nämligen skapat helt nya positioner som innan massmedia gjorde entré var antingen helt folktomma eller mycket glesbefolkade.

Rapporteringen av WTO:s möte i Seattle var det definitiva startskottet för denna fabricerade värld. In i miljoner hem kablades under några dagar en bild där vi på ena sidan fick se slipsklädda tjänstemän vilka porträtterades som ansvariga för institutioner med underliga förkortningar. På andra sidan presenterades stenkastande och gasmaskförsedda ungdomar vars mål i livet tycktes vara att genom skyltkrossning och stenkastning protestera mot allt som de inte tyckte var bra.

I jämförelse med de verkliga konfrontationerna, de ideologiska, var de av media bevakade helt ointressanta. Bortom kameror och mikrofoner hölls en rad seminarier där vår planets framtid diskuterades. Några seminarier var interna, men öppna, möten där olika grupper diskuterade strategier för framtiden. Vid andra seminarier möttes företrädare från de kritiserade institutionerna de grupper som på olika sätt vill förändra den nuvarande utvecklingen.

Genom att måla upp en konflikt där sakfrågorna är bortsopade och reducera frågan till ett val mellan "krossa" eller "allt är bra som det är" har media lyckats skapat en virtuell konflikt utan koppling till vad som hände inför, under, eller efter Seattle. Men på grund av massmedias stora inflytande bemannas de utmålade positionerna snabbt. Om inte något snart görs blir medias bild till verklighet.

Ännu är dock medias leksaksvärld så långt från verkligheten att ledarna för de kritiserade institutionerna öppet säger att massmedia förstör torget där den faktiska debatten har pågått och fortfarande, men i minskande utsträckning, fortgår.

För de som ser de ideella organisationernas kritik mot medias hantering av frågan som "väntad" borde det i alla fall resultera i ett höjt ögonbryn då även företrädarna för de globala institutionerna ser massmedias agerande som ett problem. Då Mike Moore, WTO:s chef, var i Sverige tog han t.ex. själv upp massmedias bristande förmåga att nyansera och tyckte att det var djupt olyckligt att de ideella organisationerna utmålades som stenkastare. På samma sätt har Wolfenson, chef för Världsbanken, och Köhler, chef för IMF vid otaliga tillfällen pekat på den centrala roll som de ideella organisationerna har för arbetet med dagens stora utmaningar.

Dessa uttalanden har inte skett i hemliga fora utan helt öppet och kan läsas av vem som helst som har tillgång till internet och hittar till institutionernas hemsidor. Det har gått så långt att till och med Kofi Annan vid FN:s millenniemöte tog upp detta problem

Då syftet med en stor del av de ideella organisationernas kritik av de globala institutionernas verksamhet syftat till att få till en demokratisk diskussion kring deras verksamhet har vi efter massmedias agerande hamnat i en situationen som är som hämtad ur en bok av Kafka. Vi för nu nämligen samtal med de institutioner vi vill reformera om hur vi skall nå medborgarma och politikerna med information om vad som faktiskt pågår så att de kan besluta om samma institutioners framtid…

Den av medierna skapade kafkavärlden är dock mer än bara obehaglig för de inblandade. Den är direkt farlig eftersom den formar den verklighet där människor äter, arbetar och lever. Vi ser hur respekten för demokratin undermineras och våldet, både det verbala och fysiska, fortsätter att eskalera. Om massmedias bild även fortsättningsvis ger intrycket av att kritik av globaliseringens baksidor endast tar sig uttryck som våld är vi illa ute. Särskilt om ledarskribenter och andra med inflytelserika positioner antar en föraktfull attityd och avfärdar de som pekar på brister som oseriösa, okunniga och "endast känslomässiga".

Utmaningar för det civila samhället

Många ideella organisationer står inför svåra utmaningar. Inte nog med att de skall bevaka och delta i de processer som formar det globala regelverket. De måste också lägga stor tid på att förklara sig för de som endast följer frågorna i massmedia. Att kämpa för det demokratiska samtalet i en atmosfär där media ignorerar röster som försöker nyansera frågorna tar så mycket kraft att vissa grupper förmodligen kommer att ta den enkla vägen och acceptera den "jag-är-känslomässig-motståndare-till-allt-tröja" som de ofta får dragna över huvudet av journalisterna.

Torget töms nu snabbt och i massmedia ser vi två arroganta grupper som tycks vara helt övertygade om sin egen förträfflighet och ointresserade av att lyssna på någon annan. Om arrogansen utövas på ledarplats, kultursidor eller på gatan spelar mindre roll. Skall vi kunna fylla torget med människor som, trots mycket olika visioner om hur världen bör utvecklas, är villiga att föra en sansad debatt måste även massmedia ta sitt ansvar.

Sker det lobbying i globaliseringsdebatten?

Då kontroversiella frågor dyker upp brukar frågan om lobbying aktualiseras. I globaliseringsdebatten leder dock traditionella resonemang om lobbying fel eftersom den antyder att lobbying kan betraktas som en avskild del i ett annat väl fungerande system, men som vi såg ovan är massmedia inte någon autonom aktör utan en del i ett symbolproducerande komplex där resursstarka grupper spelar huvudrollen.

Anledningen till att vi nått denna situation, som inte är frukten av någon genomtänkt strategi av företagen, beror på att företagen ser långsiktig påverkan som en bättre investering än korta synliga reaktiva lobbykampanjer. Att lobbying är en investering är något som ofta försvinner i diskussionen om lobbying. Investeringsperspektivet och kravet på avkastning är dock ett av de allvarligaste ur demokratisk synpunkt. Detta skapar nämligen en självförstärkande mekanism där framgångsrik lobbying genererar mer pengar som kan användas till än mer lobbying.

Istället för att låtsas som att massmedia med jämna mellanrum utsätts för och avslöjar lobbying bör vi därför betrakta det massmediala systemet som en del av konsumtionssamhället. Massmedia är med andra ord främst ytterligare en kommunikationskanal för de företag som säljer varor till oss.

Genom att arbeta med t.ex. WTO räknar olika delar inom näringslivet med att förhindra åtgärder som skulle kunna minska deras inkomster och få igenom förslag som ökar deras vinst. Att de i denna process inte tar hänsyn till människor och natur upprör naturligtvis många grupper, men företag är inte något annat än juridiska konstruktioner som skall generera avkastning. Då dessa juridiska konstruktioner passerar allt fler länder i ekonomisk styrka (idag är endast 13 av världens 40 största ekonomier stater övriga 27 är transnationella företag) står vi inför en helt ny situation.

Då företag är ett fantastiskt fenomen som bidragit till att skapa ett materiellt överflöd är det konstigt att den allt större maktkoncentrationen så sällan diskuteras. Då man pekar på brister i dagens utveckling avfärdas man dock ofta som konspirationsteoretisk och företagsfientlig. Märkligt nog ofta av personer som säger att de är varma förespråkare av demokrati och marknadsekonomi, två system som inte klarar av allt för stora maktkoncentrationer.

Tio steg för massmedia att hantera globaliseringens utmaningar

Om vi inte avfärdar kritik som gnäll och okunnighet, eller förväxlar strutsens beteende med optimism och mod har vi goda möjligheter att hantera de utmaningar vi står inför. Teknikutveckling inom IT sektorn ger helt nya möjligheter att sprida information även för resurssvaga grupper och den teoretiska möjligheten för medborgare att fördjupa sig i olika frågor har förmodligen aldrig varit större.

1. Tydliggör källorna
I en tid då utvecklingen går fort är det viktigare än någonsin att källorna till informationen klargörs, i de fall där detta är möjligt. Skälen till detta är många men för det första för att undvika misstag. För det andra för att källorna själva kan ingripa om deras material används på ett felaktigt sätt. För det tredje för att andra enklare skall kunna redovisa alternativa tolkningar av källmaterialet. Då allt fler har tillgång till internet kan också länkar till olika gruppers hemsidor ges som en service till medborgarna.

2. Stöd ideella organisationers demokratiska arbete
Döda inte det demokratiska arbetet i de ideella organisationer som inte drivs i vinstsyfte och som därför aldrig kommer att kunna mobilisera resurser som kan mäta sig med de tunga ekonomiska intressena i samhället. Genom att tvinga dessa grupper att snabbt svara på frågor så omöjliggörs en demokratisk förankring. Bara genom att ge dessa grupper tid att internt förankra sina positioner kan det demokratiska arbetet överleva i organisationer som arbetar gentemot massmedia.

3. Inför regelbunden vidareutbildning då det gäller globaliseringsfrågor
Låt oss skapa en kultur där det inte är fult att erkänna att man inte känner till allt. Om vi ser till globaliseringsdebatten ur ett institutionellt perspektiv är det häpnadsväckande hur mycket som har hänt under 90-talet. Ett stort antal FN-konventioner har skapats , WTO-skapades, Världsbanken har genomgått stora förändringar och IMF är på väg att få en helt ny roll. Till detta kommer nya principer och arbetssätt som berör allt från försiktighetsprincipen till fattigdomsbekämpning. Antalet redaktörer, journalister och ledarskribenter som utbildat sig i dessa frågor, eller fått möjlighet att följa dessa frågor är lätträknade och några studiecirklar mellan olika redaktioner skulle nog kunna ge intressanta diskussioner.

4. Redovisa alla former av ekonomiskt stöd.
Samtliga aktörer bör på hemsidor och i tryckt form redovisa vilka inkomstkällorna är. Detta gäller naturligtvis traditionell massmedia, men också ideella organisationer. Det senare är inte minst viktigt då vi med stor sannolikhet kommer att få se olika konstgjorda gräsrotsorganisationer, sk. Astroturf, skapas i Sverige inom kort. I redovisningen skall också klargöras hur mycket tid som redaktionen ägnat åt kontakter med olika grupper och vilket material från olika särintressen som använts.

5. Presentera demokratiska fora
Ett större fokus på våra demokratiska institutioner är nödvändigt. Invändningen att det inte händer något bör betraktas som en journalistisk oförmåga. Att ingen slåss eller skriker vid majoriteten av möten stämmer, men diskussioner om historisk skuld, försiktighetsprincipen, ekologiska fotavtryck och rättvisa är nog så dramatiska. Obligatorisk bevakning av FN-konferenser, rådsmöten och G7-möten ur andra perspektiv än snävt ekonomiska är därför önskvärt. Många som följt arbetet i dessa grupper ler nog eftersom dessa möten inte brukar vara allt för upphetsande, men det är först om vi lyckas göra dessa fora till trovärdiga beslutsfora som samtliga medborgare kan få en känsla för hur besluten bör formas. Dessutom skulle bevakningen försvåra lobbying då det i många fall skulle bli allt för tydligt hur olika särintressen styr agendan.

6. Döda inte gräsrötterna
Med sina små resurser blir journalisterna allt mer beroende av politiker, näringslivsföreträdare och även ideella organisationer för leverans av färdigtuggat material. Men den ensidiga fokuseringen på heltids-påverkarna och språkrören inom de ideella organisationerna skickar signaler till resten av organisationen om att deras arbete inte är så viktiga. De kan då lätt känna sig reducerade till "stödfunktioner" till det mediala ansiktet som efter mediaträning och samkväm den journalister fått ikläda sig någon endimensionell och förutsägbar roll.

7. Inför bevakning av fartens tyranni
Samtliga redaktioner bör diskutera när man lyckats skapa förvirring och när man lyckats förmedla kunskap om viktiga frågor. På samma sätt som PR-byråer följer upp sina kampanjer skulle olika massmedia kunna beställa analyser av hur informationen tagits emot. Dessutom bör redaktionerna studera hur man hanterar gradvisa förändringar och långsiktiga trender. Slutligen bör man inom detta arbete också inkludera den demokratiska aspekten och se om det är några grupper som aldrig hinner komma till tals, eller som "tvingas" ta ställning utan att förankra sina beslut.

8. Stöd utbildningsmaterial till skolorna
Massmedias oförmåga att ge medborgarna en bra bild av verkligheten skulle kunna minska om medborgarna fick lära sig läsa mellan raderna. En möjlighet skulle kunna vara att de stora mediaaktörerna tillsammans med de resursstarka grupperna och andra intresserade ser över möjligheterna att ta fram ett gemensamt material. En sådant gemensamt "Medial litteracy"-utbildningspaket skulle sedan kunna kombineras med olika gruppers specifika material. Detta skulle dock kräva att symbiosen mellan olika aktörer klargörs, något som vissa grupper inte gärna diskuterar.

9. Stöd finansiering av ett oberoende granskande mediainstitut
Det finns idag ingen oberoende granskning av det massiva informationsflödet. Kanske skulle en "påverkansavgift" kunna tas ut på alla former av information. Dessa resurser skulle sedan kunna användas för att finansiera denna verksamhet.

10. Interna diskussioner om vad man under året gjort för att bidra till att vi får en bättre värld
Kanske lite provocerande för humorlösa redaktioner, men bara genom att låta alla skriva sina tankar på en lapp skulle nog en del intressanta och fruktbara diskussioner födas.

Avslutningsvis vill jag bara trycka på det självklara, men som ofta tycks försvinna i denna effektivitetsfokuserade och målinriktade tid: Demokrati är inte en formell mall som kan följas, utan en inställning. Att håna meningsmotståndare, på ledarsidor eller i politiska debatter, att beskriva komplexa frågor i svart/vitt, att vara så säker på sin sak att man inte längre lyssnar på argument hör inte till en demokratisk kultur. Att vägvalen är komplexa och svåra är något vi får lära oss att leva med, men många gånger gör vi det nog svårare än vad det egentligen är.

/Dennis Pamlin

Arbetar deltid på Världsnaturfonden med frågor som rör det internationella regelverkets utveckling. Övrig tid spenderas som skribent, föredragshållare och "agorist" (en person som försöker påverka öppet ute på "torg", till skillnad från korridorsmänniskan, "lobbyisten".). Arbetet har inneburit deltagande i olika internationella möten bl.a. WTO-mötet i Seattle, IMF/Världsbankens möte i Prag, klimatförhandlingarna i Haag och UNCTAD X i Bangkok. Pamlin bidrog med ett kapitel, "Lobbying i en globaliserad värld", i Demokratiutredningens skrift om Lobbying SOU 1998:146 och kommer snart ut med en bok om spekulationsekonomin