Rapporten är en uppdaterad version där förändringarna bl.a innebär att fotnoterna refererar till de aktuella styckerna i det senaste utkastet till avtal från april 1998.

FÖRORD

I rasande takt rivs alla hinder för storföretagens världsomspännande och likformiga ekonomi. Det som kallas för en "global spelplan" jämnas ut för att transnationella företag på ett effektivare sätt ska kunna lägga under sig allt de önskar. Demokrati, människor och miljö sätts på undantag.

Så kan effekterna beskrivas av det internationella avtal om investeringar, (MAI) som industriländerna nu förhandlar fram inom OECD. Det är anmärkningsvärt att detta avtal, mot tredje världens vilja, inte diskuteras och växer fram inom FN. Istället vill flera

industriländers och de transnationella företagens företrädare ställa länderna i Syd inför etablerat faktum och ansluta dem till avtalet när väl industriländerna lyckats genomföra ett avtal enligt sina intressen.

I vårt engagemang för miljö och solidaritet stöter Miljöförbundet Jordens Vänner allt oftare på transnationella företag som å ena sidan säger sig hörsamma behov av etisk ansvarsfullhet, mänskliga rättigheter och miljörörelsens krav på en hållbar produktion, samtidigt som samma företag bedriver en övergripande politik som går i motsatt riktning. MAI-avtalet är ett av de främsta uttrycken för detta. Det är angeläget att kritiskt granska ett avtal som så grundligt kan inverka på möjligheter att demokratiskt påverka kapitalägarnas makt, förbättra eller bibehålla lokalt anpassade villkor och miljöregler i framtiden.

Genom samfällda protester från miljörörelsen, facket och solidaritets-rörelsen i hela världen tyder nu mycket på ett misslyckande för de transnationella företagsintressen och industriländer som ville få till stånd MAI avtalet redan 1997 utan offentlig debatt. MJV har tagit avstånd från avtalet och ser det som nödvändigt att information och debattunderlag sprids om de problem som rör avtal som dessa, inte minst de demokratiska aspekterna. Organisationen har därför, inom ramen för MJV:s MAI-grupp, gett Dennis Pamlin uppdrag att skriva denna rapport.

Med denna rapport om MAI vill Miljöförbundet Jordens Vänner bidra till den kritiska och förhoppningsvis konstruktiva debatt som blir möjlig om förhandlingarna, som annonserats, inte leder till omedelbara resultat.

Rapporten har tagits fram med särskild hjälp av Jordens Vänner i USA och Corporate Europe Observatory i Nederländerna. Den har tillkommit med stöd av SIDA via Studiefrämjandet. Rapporten innehåller en granskning av svenska regeringens och storföretagens agerande och gör det därmed möjligt för fler att bedöma och agera för att stödja eller gå emot den politik som dessa bedriver. Vi hoppas att denna skrift får aktiva läsare intresserade av en offentlig debatt om storföretagens och regeringens roll, inte bara när det gäller MAI, utan också globaliseringen i stort.

Tord Björk

Styrelseledamot, Miljöförbundet Jordens Vänner.

1. Introduktion

Denna rapport studerar det sk MAI-avtalet. Avtalet, som rör de globala investeringarna, är ett av de första försöken att skapa juridiskt bindande handelsregler för hela världen. Det är ett avtal som, om det blir verklighet, står över nationerna och därmed även över den demokrati vi ofta ser som självklar. Möjligheterna för enskilda medborgare, eller demokratiska folkrörelser, försvagas till fördel för vad som brukar kallas ett "stabilt investeringsklimat".

Många ser avtalet som en självklar del av "globaliseringen". Om man följer diskussionen som förs är det lätt att få uppfattningen att denna globalisering är en nyupptäckt naturlag som vi måste anpassa oss till. Vid en närmare betraktelse – och med MAI som konkret exempel – ser vi dock att detta inte är fallet. Istället framträder en maktkamp om hur reglerna för den "nya globala spelplanen" skall se ut. Skall vi fortsätta den nuvarande utvecklingen och först och främst eftersträva en likformig ekonomisk världsordning för att maximera den ekonomiska tillväxten? Eller skall vi sätta ekologisk och social hänsyn främst och sträva efter en värld där besluten tas så nära de som är berörda som möjligt?

MAI-avtalet har öppnat en sällsynt möjlighet att diskutera förutsättningarna för globaliseringen och de val vi står inför. Avtal som liknar MAI finns redan regionalt och har gett resultat som vi kan diskutera. I MAI-frågan har också ett flertal aktörer under lång tid drivit frågan utan större insyn, något som resulterat i ett språk som är relativt fritt från omskrivningar. Istället för att hänvisa till andra avtal, vilket ofta annars sker, har de relativt öppet redovisat sina ståndpunkter.

Rapporten är indelad i tre delar. Den första delen berör MAI-frågan direkt. En presentation av MAI-avtalet och historien bakom inleder första delen, innan avtalstexten och de problem som ett eventuellt avtal kan innebära presenteras. Den andra delen placerar avtalet i ett större sammanhang och avtalets bidrag till den globala spelplanen beskrivs. Den tredje och avslutande delen diskuterar en alternativ strategi.

Många av de organisationer som är verksamma på den internationella arenan är inte särskilt kända, dessutom nämns de ofta endast som förkortningar. För texten skall inte skall bli allt för tung, men ändå inte utesluta läsare som inte tidigare följt diskussionen, har de flesta förkortningarna samlats i en bilaga där de också kort presenteras. På detta sätt kan rapporten förhoppningsvis också användas som en introduktion till globaliseringsdiskussionen.

Innan vi börjar genomgången kan det vara värt att poängtera att Miljöförbundet Jordens Vänner inte är negativa till investeringar. Organisationen riktar endast kritik mot de investeringar man anser förstör förutsättningarna för en ekologiskt hållbar och rättvis utveckling, vilket i dagens situation tyvärr är allt för många. Detta kan tyckas självklart eftersom organisationens verksamhet i stor utsträckning innebär ett arbete för att få till stånd investeringar som bidrar till just en ekologiskt hållbar och rättvis utveckling. Trots detta har det dock i debatten förekommit personer som anklagat kritiker av MAI för att vara motstådare till investeringar.

2. MAI

 Det första problem man stöter på då det gäller MAI-frågan är terminologin. MAI står för "Multilateral Agreement on Investment" dvs ett multilateralt investeringsavtal. Men då MAI-frågan diskuteras syftar man i de flesta fall på det speciella avtal som förhandlas nu inom OECD vilket kort och gott kallas för MAI.

Denna dubbla mening av MAI, å ena sidan i den allmänna betydelsen "internationellt investeringsavtal" och å andra sidan som syftande på det specifika förslag som diskuteras inom OECD, gör att de som kritiserar avtalet lätt hamnar i en situation där det ser ut som de motsäger sig själv. Detta eftersom många av dem kritiserar det MAI som OECD har förhandlat fram, samtidigt som de efterlyser ett investeringsavtal baserat på ekologisk och social hänsyn. På ledarsidor och vid debatter har namnet på detta sätt utnyttjas av förespråkare för att ta hem poänger. Förespråkarna brukar nämligen hänvisa till avtalets bokstavliga betydelse och hävda att motståndarna till MAI är protektionister och/eller ovetande om behovet av riktlinjer för de internationella investeringarna.

I rapporten kommer "MAI" att används som synonym till det förslag som OECD förhandlat fram, men det är viktigt att komma ihåg att detta endast är ett mycket speciellt investeringsavtal som utgår från vissa värderingar. Kritiken i rapporten mot MAI innebär med andra ord inte att ett hållbart investeringsavtal utesluts. Principerna för ett sådant diskuteras under rubriken "4.1 en hållbar strategi".

2.1 MAI inom OECD

Diskussioner rörande något som liknande MAI fördes inom OECD redan 1988. Då började en investeringskommité att arbeta med att försöka konvertera de existerande icke bindande OECD avtalen, särskilt de regler som rörde nationell behandling av utländska investerare, till bindande avtal. Förhandlingar pågick under två år men strandade sedan. Den formella anledningen till detta var att USA vägrade låta Kanada få hålla kultursektorn utanför avtalet. Enligt företrädare inom OECD var dock den verkliga anledningen att USA ville starta diskussioner om ett mer omfattande avtal för att avreglera investeringar.

1991 under OECD:s ministerkonferens beställdes en studie av möjligheterna för ett multilateralt ramverk för investeringar. Arbetet genomfördes till en början av två arbetsgrupper inom OECD. Committee on International Investment and Multinational Enterprises (CIME) och Committe on Capital Movements and Invisible Transactions (CMIT). Detta arbete intensifierades under 1994 då fem arbetsgrupper, bestående av oberoende regeringsexperter, bildades för att förbereda de huvudsakliga delarna av MAI. Under denna förberedande fas konsulterades företagsrepresentater regelbundet. Samarbetet skedde inte endast med BIAC (Business and Industry Advisory Council), utan också med lobbygrupper som ICC (International Chamber of Commerse)

Vid OECD:s konferens i maj 1995 beslutade de närvarande ministrarna att inleda formella förhandlingar för att få till stånd ett MAI. Syftet var att avtalet skulle kunna skrivas under i maj 1997. De officiella förhandlingarna inom OECD startade 1995. Problem uppstod dock och avtalet sköts upp. Man beslutade sig för att försöka bli klar den 27-28 april 1998, men detta lyckades man inte heller med och denna gång hade kunskapen om avtalet hunnit sprida sig och protesterna runt om i världen var stora. Resultatet blev att man beslutade sig att ta ett halvårs paus för att regeringarna skulle kunna diskutera avtalet med sina befolkningar. Denna paus ger en möjlighet för grupper som vill ha ett avtal som inte undergräver demokratin utan istället stödjer en omställningen av vårt samhälle i en ekologiskt hållbar och rättvis riktning.

2.2 Texten

Avtalstexten är både lång och snårig. Den senaste versionen från den 24 april 1998 omfattar 145 sidor. Till denna kommer en 61 sidor lång text med kommentarer. Som alltid vid internationella förhandlingar skapas ett eget språk för att beskriva de olika problem man står inför, vilket gör texten ännu svårare att förstå för en utomstående. Detta beror delvis på att oenigheter ofta döljs bakom oklara formuleringar. Avtalet finns dessutom endast tillgängligt på engelska och franska vilket ytterligare försvårar för många som inte har dessa språk som modersmål.

För att få en uppfattning om avtalets inriktning presenteras här de centrala delarna av dokumentet. Dessa redovisas och kommenteras utifrån ett miljö- och utvecklingsperspektiv. 

1. MAI:s definition av investering.

"Investment means: Every kind of asset owned or controlled, directly or indirectly by an investor"

Ett avtal som rör investeringar måste definiera vad investeringar är. MAI:s definition av investeringar är bred och inkluderar nästan allt. "Varje form av tillgång" innebär att avtalet inkluderar:

1. direktinvesteringar som t.ex. företag, fabriker och fastigheter;
2. portföljinvesteringar, inklusive aktier och obligationer;
3. rättigheter som rör bl.a. patent och varumärken;
4. koncessionsrättigheter inklusive rättigheterna att exploatera statligt ägda naturresurser.

Allt som en regering gör och som påverkar dessa "tillgångar" omfattas av MAI-avtalet. MAI rör med andra ord stora delar av regeringars traditionella ansvarsområden.

2. Särskilda rättigheter för utländska företag

A country that signs the MAI has to give forign investors "treatment no less favorable than the treatment it accords [in like circumstances] to its own investors".

En av utgångspunkterna för MAI är att utländska investerare skall behandlas på samma sätt som lokala. Detta är många gånger en sund utgångspunkt, men inte alltid. Eftersom utländska ägare sällan är intresserade av den lokalbefolkningens behov, är det inte ovanligt att regeringar inför särskilda regler för dem. MAI skulle frånta demokratiskt valda fora (t.ex. kommunfullmäktige) denna möjlighet och tvinga dem att "behandla utländska investerare minst lika bra". Eftersom det står minst lika bra är man förhindrad att behandla utländska investerare sämre, men det är tillåtet att behandla dem bättre. Med andra ord kan de lokala företagen som bäst hoppas på att bli lika bra behandlade som utländska investerare, men aldrig bättre.

Att kritisera denna skrivning är inte en lek med ord. Förespråkare använder ofta argument att avtalet "endast ger utländska företag samma rättigheter som lokala". De som säger detta talar inte sanning, i bästa fall beror det på okunnighet. I OECD:s eget dokument, där man kommenterar just detta avsnitt, skriver man att "vissa delegationer föreslår att det skall stå att utländska företag skall få samma ("same") eller jämförbar ("comparable") behandling istället för "inte sämre" ("no less"). Detta för att undvika att länderna börjar sänka kraven på t.ex. miljö och arbetsrätt för utländska investerare, dvs behandla utländska företag bättre. Men, står det, de flesta delegaterna tycker att de föreslagna ändringarna i allt för hög utsträckning försvagar avtalet från investerarnas synpunkt.

Självklart skulle en skrivning som innebär att utländska investerare inte får behandlas "varken bättre eller sämre" vara sämre för den utländska investeraren än ett avtal som endast innebar att de "inte får behandlas sämre". Den senare, och nu aktuella, skrivningen lämnar möjlighet till bättre behandling. Vi bör dock tänka på de lokala företagen som inte har samma möjlighet att påverka avtalet som de transnationella jättarna.

3. Krav på investerare

A country that joins MAI can’t "in connection with the establishment, acquisition, expansion, management, operation, or conduct of an investmet in its territory of an investor of a Contracting Party or a non Contracting Party, impose, enforce or maintain any of the following requirements, or enforce any commitment or undertaking"

Avtalet ställer upp två grupper av krav som länderna skall följa då det gäller investerare. Grupp ett är absoluta och får inte under några omständigheter genomföras. Grupp två kan få genomföras, men bara om landet ger investeraren någan annan fördel i utbyte. Observera att dessa krav både gäller inhemska och utländska investerare. Det är med andra ord absoluta krav.

"Grupp ett" innebär förbud för landet att ställa krav på investeraren att:

- exportera en viss mängd/procent av varor eller service
- ha en viss mängd/procent nationellt innehåll
- köpa, använda eller särbehandla varor eller service som finns i landet. Inte heller får landet ställa krav på att köpa varor eller service från personer i landet
- på något sätt relatera volymen eller värdet av importen till volymen eller värdet av exporten. Inte heller får importen relateras till storleken på investeringen.
- begränsa försäljningen av varor eller service i landet som investeringen genererar genom att relatera en sådan försäljning till volymen eller värdet på exporten eller inkomsten av utländsk valuta.

"Grupp två" innebär begränsad handlingsfrihet för landet då det gäller krav på investeraren att:

- överföra teknologi, produktionsprocesser eller annan kunskap till en fysisk, eller juridisk person i landet.
- lokalisera sitt högkvarter för en specifik region eller världsmarknaden i landet.
- göra landet till ensam leverantör, av en eller flera av de producerade produkterna eller servicen de tillhandahåller, till en region eller världsmarknaden.
- uppnå en given nivå eller värde av forskning och utveckling (R&D) i landet.
- anställa en given andel personer från det egna landet.
- skapa "joint ventures" med lokalt deltagande.
- uppnå en en miniminivå av inhemskt deltagande som skiljer sig från vad som är vanligt för styrelsemedlemar eller medlemmar i företag.

Möjligheten att ställa investeringskrav på utländska investerare är en viktigt politiskt verktyg för att kunna styra den ekonomiska utvecklingen. Åtgärderna kan hjälpa regioner och länder att få ta del av de utländska direktinvesteringarna. Att förbjuda tekniköverföring skulle förhindra utvecklingsländer att använda sig av en viktig möjlighet för att få tillgång till ren och modern teknologi.

Att det ställs absoluta krav på samtliga regeringar har resulterat i att vissa har kallat MAI-avtalet för ett strukturanpassningsprogram (SAP) för de industrialiserade länderna.

4. Privatisering

Då det gäller privatisering innehåller avtalet i dess nuvarande form två förslag:

Det första är från USA: "Special shareholding arrangements including…the retention of ’golden shares’…management/employee buyouts, and… voucher shemes for members of the public, are, in fact, inconsistent with National Treatment obligations in many instanses".

Det andra kommer från Ungern: "Nothing in this agreement shall prevent Contracting Parties from using special methods of privatization or having special rules as regards ownership, management or control of privatized assets"

Många länder använder metoder då de privatiserar som ger anställda, ledningen eller befolkningen en första chans att köpa aktier. På detta sätt breddas ägandet och vinsterna fördelas jämnare. Dessa arrangemang kallas "special share arrangements" i MAI och är kontroversiella i förhandlingarna. USA:s förslag skulle skapa en situation där alla särskilda arrangemang förbjuds och som ger alla utländska investerare rätt att delta i alla steg av en privatisering. Det alternativa förslaget från Ungern skulle innebära att möjligheten att bredda ägandet får vara kvar, under villkor att denna metod inte endast diskriminerar utifrån nationskriterier.

5. Expropriering och kompensation

"A contracting Party shall not expropriate or nationalize directly or indirectly an investment in its territory of an investor of another Contracting Party or take any measures having equivalent effect… except for a purpose which is in the public interest… acompanied by payment of promt, adequate and effective compensation".

 MAI innebär att ett marknadspris måste betalas om en regering utnyttjar sin rätt att expropriera en investerares egendom. Från ett miljöperspektiv uppstår särskilt problem med formuleringarna "indirekt expropriering" och "åtgärder som har liknande effekt". I flera länder har det diskuterats huruvida regeringsåtgärder för att reglera miljöpåverkan skall ses som expropriering, som regeringen därmed skall kompensera företagen för. Genom dessa vida definitioner öppnar MAI möjligheter för utländska investerare att ständigt utmana ländernas miljöregler och kalla dem för expropriation. Ytterligare en allvarlig konsekvens av MAI:s vida definition av expropriation är att diskussionen om miljöregler riskerar att föras in i MAI och därmed bortom medborgarnas och folkrörelsernas påverkans- och insynsmöjlighet.

 Ett exempel på hur denna expropriationsregel kan användas har vi sett i Kanada som omfattas av NAFTA (Handelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko). NAFTA har investeringsregler som påminner mycket om MAI:s. I april 1997 genomförde den kanadensiska regeringen åtgärder för att begränsa användningen av MMT, ett tillsatsämne till bensin som antas vara cancerogent och giftigt. Tillverkaren av MMT, ett amerikanskt företag som heter Ethyl, stämde då Kanada på 251 miljoner dollar. Företaget hänvisade till NAFTA fördraget och ansåg att den kanadensiska staten genom att begränsa användningen av MMT gått emot NAFTA:s regler vad det gäller expropriation.

Ethyl menade också att debatten om MMT har förstört företagets rykte. Ethyl kräver nu kompensation för de skadade investeringarna i Kanada, särskilt då det gäller ryktet. Företaget vill också ha kompensation för förlorad försäljning, minskat värde av egendomen och för de utgifter de haft för att lobba mot den kanadensiska lagstiftningen.

6. Finansiella transfereringar

"Each Contracting Party shall ensure that all payments relating to an investment in its territory of an investor of another Contracting Party may be transferred into and out of its territory without delay"

De flesta länder vill ha långsiktiga utlandsinvesteringar som kan bidra till en stabil utveckling. MAI ger utländska investerare rätten att komma in på marknader, göra kortsiktiga investeringar, och sedan dra sig tillbaka med insatt kapital plus vinsterna hur de vill.

Den ekonomiska krisen i Asien visar på riskerna med snabba och instabila flöden av utländskt kapital. Många ekonomer och politiker har sagt att dessa kapitalflöden behöver regleras för att reducera riskerna med en spekulationsekonomi. Några länder har infört lagar för att begränsa dessa problem. Chile har t.ex. regler som kräver att utländska investerare skall ha sina investeringar i landet minst ett år och att de skall placera motsvarande 30 procent av investeringarna i sk 0-avkastningsfonder. Anledningen är att man vill undvika företag som kommer in i landet och spekulerar. MAI skulle förhindra denna av typ åtgärder.

7. Konfliktlösning

"Any dispute between Contracting Parties as to whether one of them has acted in contravention of this Agreement shall, at the request of any Contracting Party that is party to the dispute and have complied with the consultation requirements… be submitted to an arbitral tribunal for binding decision."
(Konflikt mellan två regeringar)

 "An investor of another Contracting partner may also submit to arbitration under this article any investment dispute concerning any obligation which the Cotracting Party has entered into… the investor may choose to submit it for resolution a. to any competent courts or administrative tribunals of the Contracting Party to the dispute; b. In accordance with any dispute settlement procedure agreed upon prior to the dispute arising: or c. by arbitration in accordance with this article"
(Konflikt mellan en investerare och en regering)

MAI är inte bara viktig för hur nya standards utformas. Processen för att lösa konflikter blir också ny och möjligheten till demokratisk insyn minskar dramatiskt.

Ett företag som anser att ett land där de har investerat i bryter mot MAI har de två olika möjligheter.

1.) Det kan klaga hos den egna regeringen som tar det andra landet till en internationell instans för bindande skiljedom.
2.) Alternativt kan investeraren direkt utmana landet

I båda fallen så består skiljedomarna av ett fåtal handelsexperter som utan insyn skall bedöma frågan. Denna panel beslutar huruvida regeringar bryter mot avtalet och om så är fallet rekommenderar dem att ändra de lagar som står i strid med avtalet. Panelen utdömer också eventuellt skadestånd – som förmodligen kommer att hamna i storleksordningen 100-tals miljoner dollar – till det företag eller land som lämnade in klagomålet.

Denna konfliktmekanism är ännu farligare än de som existerar i avtal som GATT. MAI inkluderar nämligen verksamhet innanför länders gränser, t.ex. regler för hur företag förorenar och producerar. MAI innebär därmed mer omfattande utmaningar mot regler för att skydda miljö och hälsa än GATT.

Om MAI undertecknas kommer utländska företag ha tillgång till ett verktyg som de lokala företagen saknar. De får möjligheten att utmana existerande och föreslagna lagar, eller bara hota att utmana dessa, vilket gör att länder riskerar att tvingas betala enorma skadestånd. Detta gäller särskilt då avtalet breddas till att omfatta även fattigare länder.

Slutligen, MAI:s konfliktlösningsmekanism ger inte någon möjlighet för medborgare att delta. Detta betyder att en folkvald församling kan fällas i en domstol utan demokratisk insyn med resultatet att befolkningen, genom staten, får betala skadestånd till ett företag som inte tar något som helst ansvar för befolkningen och som dessa inte kan nå på något sätt.

8. Indirekta investeringsbojkotter

"No Contracting Party may take measures that prohibit, or impose sanctions for, dealing with investors or investment of investors of investors of another Contracting Party; because of investments an investor of another Contracting Party makes, owns or controls, directly or indirectly, in a third country"

Investeringar i vissa länder stödjer regimer som kränker mänskliga rättigheter. För att förhindra detta använder vissa nationer och regioner sig av lagar som straffar respektive belönar företag beroende på om de investerar i förtryckarregimer eller inte.

MAI säger dock uttryckligen att ett företag inte får bestraffas för investeringar de gör i ett annat land. Det konkreta resultatet av detta är att medborgare inte kan begära att deras demokratiskt valda företrädare bryr sig om hur företag som är verksamma lokalt uppför sig utanför landets gränser. Med andra ord; då det gäller utländska företag får inte lagarna spegla medborgarnas värderingar.

9. Tillträde för icke OECD-länder

Countries that sign the MAI will "conduct negotiations with interested non-signatories to the Final Act and make decisions on their eligibility to become a Signatory to the Agreement"

Trots att MAI förhandlas inom OECD kommer ett eventuellt avtal vara fristående och öppet för alla länder. Länder utanför OECD kommer, enligt avtalstexten, att uppmuntras skriva under, trots att utvecklingsländerna inte fått delta i förhandlingarna. Utvecklingsländerna ses av företagen som särskilt intressanta att reglera eftersom de relativt ofta försöker skydda sina framväxande industrier.

Att utesluta utvecklingsländer från förhandlingarna och bara ställa dem inför fullbordat faktum, är i konflikt med en av Agenda 21:s huvudprinciper: Frågor som rör alla världens nationer skall diskuteras i forum där alla länder har möjlighet att delta.

10. Utträde

"At any time after five years from the date on which this Agreement has entered into force for a Contracting Party, that Contracting Party may give written notice… of its withdrawal… The provisions of this agreement shall continue to apply for a period of 15 years from the date of notification of withdrawal to an investment existing at that date."

De flesta internationella avtal kräver en sexmånaders förvarning om ett land vill säga upp avtalet. MAI kräver att länder som skriver under avtalet är med i minst fem år efter det att avtalet har ratificerats. Efter detta har nationen möjlighet att frångå MAI-avtalet, men de företag som investerat i landet under tiden skall skyddas av MAI:s regler i ytterligare 15 år.

MAI binder genom sin långsiktighet regeringarna till en politik som framtida regeringar kanske inte ställer upp på och som kanske också helt saknar stöd hos allmänheten. Avtalet är ett gott exempel på en destruktiv form av ekonomi. Den skapar en rigid struktur som inte tar hänsyn till folket utan endast ser till ekonomisk tillväxt. Denna tillväxtsträvan blir då ett mål i sig och inte ett verktyg för att uppnå ett bättre samhälle.

Att vi 1998 är på väg att låsta oss vid en utveckling som vi vet inte är hållbar, utan att befolkningen har möjlighet att ta sig ur denna under de kommande 20 åren, är svårt att förstå.

2.3 Problemen

Problemen med MAI är många och komplexa. Taget ur sitt sammanhang är MAI endast ett litet steg framåt i den nuvarande utvecklingen. Den häftiga kritik som MAI utsätts för har därför förvånat många av de som handlägger och driver MAI-avtalet. Dessa personer ser inte det vidare perspektiv som kritiken ingår i och att MAI-avtalet är ett nyckelavtal som innebär ett kvalitativt steg mot en värld där makten flyttats från medborgarna till ett fåtal transnationella företag.

Nedanstående genomgång skall endast ses som en översiktlig genomgång av problemområden där MAI förvärrar och slår fast den nuvarande utvecklingen. En utveckling vi måste bryta för att ta oss till ett hållbart samhälle.

Miljön
Både lokala och internationella investeringar för med sig miljökonsekvenser. Ur ett internationellt perspektiv ser vi att utlandsinvesteringarna ofta bidrar till exploatering av naturresurser och finansiering av destruktiva megaprojekt istället för projekt som är en del av en ekologisk- och socialt hållbar utveckling.

MAI stärker de utländska företagens möjligheter att utmana miljölagarna. Avtalet innebär en farlig kombination av begränsningar för vad regeringar får göra och möjligheter för företag att stämma staterna, stämningsprocesser som dessutom saknar insyn.

Faran med att ge företagen möjligheter att stämma stater, då de anser att dessa genomför lagar som av företaget ses som expropriering, exemplifieras av företaget Ethyl som har beslutat sig för att stämma Kanada. Stämningen är på 251 miljoner dollar och anledningen är ett lagförslag att förbjuda ett tillsatsmedel som Ethyl använder. Ytterligare ett exempel är ett amerikanskt företag som heter Metalclad som stämmer Mexiko på 90 miljoner dollar. Företaget hävdar att förseningar i prövningen och införandet av ett ekologiskt skyddsområde på Metalclads tilltänkta område innebar en expropriering av företagets egendom och påbörjade investeringar.

Ytterligare en del i MAI som företag med stor sannolikhet kommer att utnyttja är regeln att utländska företag skall "behandlas lika som inhemska företag eller bättre". För att bevara naturresurser och en inhemsk kultur har vissa länder infört restriktioner för utländska företag. Restriktionerna kan gälla tillgång till skog, land eller andra ekologiskt känsliga områden. MAI skulle ge företagen en möjlighet att stämma länderna om de nekas möjligheten att exploatera dessa tillgångar.

MAI förbjuder också uttryckligen regeringar att ställa krav på utländska företag för att de skall bidra till tekniköverföring. Detta är ett stort problem eftersom flera internationella miljöavtal har tekniköverföring som en central del. Exempel på avtal som inkluderar detta är Baselkonventionen om farligt avfall och klimatkonventionen.

Allvarligast är dock förmodligen att MAI skulle kollidera med många långsiktiga försök att omorientera världsekonomin i en mer hållbar riktning. En hållbar framtid kommer att kräva att vi minskar vårt uttag av naturresurser till jordens bärförmåga och att fördelning är jämnt fördelad mellan jordens innevånare. MAI är byggt kring en annan vision om framtiden: Rätten för multinationella företag att ha tillgång till alla marknader och bjuda mot lokalbefolkningen då det gäller naturresurser och konsumenter.

Eftersom MAI ger företagen tillgång till hittills orörda resurser kommer tillgången på råvaror på den internationella marknaden att öka snarare än minska. MAI underlättar därmed för de rika länderna att fortsätta öka sin konsumtion med hjälp av den fattiga delen av världens tillgångar. Därmed kommer vi fortsätta att konsumera långt mer än vår beskärda del av land, trä, mineralier och andra resurser.

Att bryta denna trend kommer med största sannolikhet att kräva mer kontroll av internationella investeringar, inte mindre. MAI är därför en hopplös felsatsning både utifrån ett ekologiskt och socialt perspektiv.

Arbetsrätt
En uppmärksammad fråga i MAI-avtalet är arbetsrätten. I en värld där det blir allt lättare att flytta produktion och kapital försvagas möjligheterna ställa krav på arbetsgivarna. I USA blev det tydligt efter NAFTA då svaret på olika krav från de anställd bemöttes med hot om att företaget skulle flytta om de fortsatte driva sina krav.

Den internationella fackföreningsrörelsen har i förhandlingarna haft svårt att få gehör för sina krav om att MAI skall innehålla minimistandards. Frågan kompliceras dessutom av att dessa minimikrav inte bör utformas så de automatiskt utesluter den fattiga delen av världen.

Den ökade arbetslösheten reser också frågor om hur långt och snabbt företagen skall få gå i sina effektivitetssträvanden, som kanske är lönsamma företagsekonomiskt, men som kan vara mycket destruktiva ur samhällsekonomisk synvinkel. Enligt FN:s egna siffror har antalet anställda hos de 100 största företagen minskat med 4% mellan 1993 och 1995. Detta samtidigt som omsättningen i samma företag ökade med 25%.

Arbetsrättsfrågan får inte ses som en enskild fråga. Den är mycket nära förknippad med nedanstående problemområden som alla är konsekvenser av företagens ensidigt ökade makt.

Utveckling
Större och rättvisare tillgång till livsnödvändiga varor är en av de största utmaningarna för en majoritet av världens länder. Ökad ekonomisk integration och ökande investeringsflöden till utvecklingsländerna har gjort möjligheterna att reglera dessa flöden till en central del av utvecklingen. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) beskriver globaliseringen som ett "tveeggat svärd" som har hjälpt några länder men som samtidigt har bidragit till ökade ojämlikheter mellan och inom länder. Det är uppenbart att det inte bara är att "öppna upp" världens ekonomier och tävla om investeringarna. Genom att inte behandla denna väl kända och mycket svåra problematik visar MAI-förhandlarna på sin okunskap om, alternativt ointresse för, avtalets konsekvenser för jordens fattiga.

Det är också en myt att investeringarna hjälper de fattigaste länderna. 68% av investeringarna går till 10 länder och de 100 länder som fick minst investeringar delar på 1%. Två tredjedelar av investeringarna kommer från USA, Tyskland, Storbritannien, Japan och Frankrike.

MAI är också ett direkt utmaning mot många regeringars politik. Avtalet förbjuder flera av de utvecklingsstrategier som visat sig vara framgångsrika och minskar möjligheterna att begränsa de utländska företagens makt över den inhemska utvecklingen.

MAI förbjuder demokratiska församlingar att ställa särskilda villkor (Performace Requirements). Att förbjuda villkor som tekniköverföring och krav på att anställa lokal arbetskraft är ett direkt slag mot många av de fattiga länderna som ser detta som ett sätt att ta sig ur rollen som råvaruleverantörer till den rika världen. Frågan om tekniköverföring visar också hur isolerat MAI är från miljö- och utvecklingshänsyn. I Agenda 21 ägnas ett helt kapitel åt tekniköverföring och hur vi skall "utarbeta politiska riktlinjer och program för en effektiv överföring".

Mänskliga rättigheter
Stora transnationella företag investerar hundratals miljarder dollar varje år runt om i världen. Dessa företag har en tendens att göra sina investeringar där de tjänar mest pengar. De tar däremot inte självklart hänsyn till om dessa investeringar sker i länder med förtryckande regimer.

Investeringssanktioner är ett sätt att förneka ickedemokratiska regimer de finansiella och politiska fördelar som utlandsinvesteringar kan innebära för dem. Investeringsrestektioner kan variera beroende på syftet, men de har alla en gemensam struktur och egenskaper.

1. Lagarna innebär oftast ett förbud eller begränsningar för lokala företag att investera i det aktuella landet.
2. Investeringssanktionerna innebär också ofta att man ställer krav på utländska företag. Detta kan se ut på olika sätt, men innebär ofta att företagen får välja mellan att investera lokalt eller i det aktuella landet.
3. Investeringsrestriktioner innebär oftast också att företag från det aktuella landet, eller åtminstone vissa statliga företag, är förbjudna att investera på den lokala marknaden.

MAI innehåller ett förslag som stödjs av EU och Kanada som skulle innebära ett förbud av alla "indirekta investeringsbojkotter", dvs regler som innebär att företag som investerar i ett tredje land får försämrade villkor.

Ett generellt förbud mot indirekta investeringsbojkotter skulle innebära att regeringar endast kan styra investeringar som rör landets egna företag. Idag finns det länder och områden som begränsar möjligheterna för de företag som är verksamma i t.ex. Burma och Indonesien. Anledningen är att befolkningen ansett att dessa regimer inte skall få stöd. De har därför krävt av sina politiker att dessa inte skall tillåta företag som är verksamma i dessa länder att vara verksamma där de bor. Dessa bojkotter har bidragit till att t.ex. Pepsi-Cola till slut drog sig ut ur Burma.

Resultatet av MAI skulle därmed bli att medborgarnas möjligheter att driva igenom olika sorters bojkotter och därmed styra över utvecklingen minskar och att mer investeringar går till förtryckande regimer.

Naturligtvis innebär denna kritik inte att alla indirekta investeringsbojkotter försvaras. Den så kallade Helms-Burtonlagen i USA som berör företag som investerar i Cuba har kritiserats av många folkrörelser runt om i världen. Att lösa detta problem genom att generellt förbjuda indirekta investeringsbojkotter är dock inte något som har något större stöd hos de grupper som arbetar med frågan. Trots detta har just denna specifika lag används i debatten för att försvara det generella förbudet.

Folkligt deltagande
Avslutningsvis kan vi konstatera att hela processen kring MAI omgärdats av ett hemlighetsmakeri som gjort att avtalet fått en så klar slagsida. Hänsyn till demokrati, rättvisa och miljö lyser med sin frånvaro. En av de främsta anledningarna till detta är förmodligen att avtalet förhandlats fram utan att de grupper som arbetar med dessa frågor är inblandade.

Hittills har förhandlingarna om hur den internationella ekonomin skall utformats varit mycket svåra att följa för intresserade grupper. Organisationer som utformar reglerna för den globala ekonomin, t.ex. OECD, WTO och IMF, är mycket ovilliga att lämna ut information om sin verksamhet och framtida planer. Bristen på öppenhet har också inneburit att det saknas möjlighet för grupper att kommentera och försöka bidra till utformningen av avtalet. Även lagstiftare har haft svårt att få tillgång till information under arbetets gång.

Det skulle vara fullt möjligt att utforma och redovisa de olika avtalsutkasten på ett öppet sätt. Många av de internationella miljöavtalen är exempel där regeringsrepresentanter, miljöorganisationer, industrirepresentanter och andra intresserade grupper öppet diskuterat alternativa föreslag och därmed skapat möjlighet för medborgare att påverka sina regeringar.

För att ett internationellt avtal som påverkar möjligheten hos medborgare och regeringar att styra samhället måste allmänheten ha en rätt att:
1. känna till att förhandlingar pågår och hur tidsplanerna ser ut för framtiden.
2. få tillgång till de texter och alternativ som förhandlas.
3. komma till tals för att framföra sina synpunkter i god tid.

Många observatörer har kritiserat MAI för dess brist på öppenhet. Regeringarna har inte informerat befolkningen om att förhandlingar pågår, än mindre vad som förhandlas. I några länder har en viss information getts, men då först efter påtryckningar från olika folkrörelser.

Utkast till avtalstexten har under förhandlingarna hemligstämplats av OECD, men ett utkast läckte ut 1997 och flera organisationer spred detta via Internet. Denna plötsliga offentlighet satte stor press på förhandlarna och en nästan ocensurerad version släpptes ut i oktober 1997. Senare dokument har dock friserats och information om t.ex. vilket land som sagt vad har försvunnit. Texterna har dessutom endast funnits tillgängliga på engelska och franska.

Genom att avtalet var hemligt i inledningsskedet och arbetet var utspritt på flera arbetsgrupper fanns mycket små möjligheter för intresserade grupper att påverka avtalets struktur. Detta har sedan präglat en stor del av debatten där kritiker pekat på grundläggande fel i avtalet och förhandlarna endast velat göra marginella förändringar. Denna ovillighet från förhandlarna är en viktig anledning till att så många organisationer runt om i världen helt förkastar avtalet och begär att processen för att undersöka förutsättningarna för ett evemtuellt multilateralt investeringsavtal startar om från början igen.

2.4 MAI i Sverige

MAI-avtalet har hittills inte varit en särskilt stor fråga i Sverige och information om avtalet på svenska har endast funnits i sparsam omfattning. Att MAI inte har diskuterats så mycket kan delvis bero på att informationen endast funnits på engelska och franska och få i Sverige förstår engelska och franska lika bra som svenska.

Den information, både för och emot, som funnits har hämtats från den internationella diskussionen. Ur demokratisk synvinkel är detta bekymmersamt eftersom det är våra egna nationella politiker som skall förmedla folkets röst. Denna rapport kommer därför att lägga stor vikt vid regeringens ståndpunkt i frågan. Efter detta kommer det svenska näringslivets roll att diskuteras och avslutningsvis kommer folkrörelsernas arbete att beskrivas.

Regeringen
Det har inte varit lätt att få information om den svenska linjen i MAI-förhandlingarna. De svar som givits på frågor som ställts från olika folkrörelser har varit högst bristfälliga. Då bl.a. WWF, Naturskyddsföreningen och Forum Syd ställde frågor om MAI svarade handelsminister Leif Pagrotsky med att bl.a. peka på Burma och Nordkorea och sade att dessa länder är exempel på vad som händer om man ställer sig utanför världsekonomin. Detta exempel säger något om nivån på diskussionen. Det borde vara uppenbart att det knappast finns någon grupp i Sverige som tycker att Sverige skall stå utanför världsekonomin, än mindre använder Burma och Nordkorea som goda exempel.

Fler har dock fått upp ögonen för MAI-frågan och den 2 april 1998 släppte regeringen via Närings- och handelsdepartementet en promemoria (PM) till media om MAI. Eftersom detta är det enda officiella dokument som diskuterar MAI och den kritik som riktats mot avtalet kommer PM:t nedan att diskuteras.

Först kan vi konstatera att den Svenska delegationen tycks hålla en mycket låg profil i förhandlingarna. Det är svårt att finna spår av svenska åsikter i de hemliga och oredigerade utdrag till avtalstexter som läckt ut. Dessa dokument har, till skillnad från de som nu går att få tag på via Internet, information om vilka delegationer som reserverat sig i vilka frågor.

Det PM som nu finns tillgängligt "PM 1998-04-02 MAI: Några viktiga frågor och svar" är spännande eftersom det är en genomgång av flera viktiga områden. Men det är också spännande för att den visar på den snäva ekonomistiska syn som präglar många tjänstemän och därmed förmodligen även de politiker som sköter förhandlingarna.

Denna ekonomistiska syn är i sig inget att kritisera. Många intressanta böcker och rapporter med tankeväckande idéer har haft liknande utgångspunkter. Bristen på kompletterande perspektiv från de delar av samhället som arbetar med ekologisk hållbarhet och sociala frågor är allvarligare. Ett krav bör naturligtvis vara att regeringen har en helhetssyn då det gäller ekonomi, miljö och sociala frågor.

PM:et börjar med att förklara varför Sverige vill ha ett avtal. Felen staplas på varandra och resonemanget påminner om introduktion i klassisk nationalekonomi. Dessa tankar är dock endast giltiga under vissa väldigt speciella teoretiska antaganden. Något som inte är fallet i den värld där MAI är tänkt att gälla. Nedan följer ett antal exempel:

Detta stämmer inte alltid och särskilt inte för de transnationella företag som framför allt skulle vinna på detta avtal. Dessa utökar genom utländska direktinvesteringar sin verksamhet främst genom sammanslagningar och uppköp. Under 1996 var 79% av utlandsinvesteringarna sammanslagningar och uppköp. Att effektivisera verksamheten, vilket ofta sker framför allt vid sammanslagningar, är naturligtvis inte dåligt, men det innebär att investeringar inte alltid leder till fler arbetstillfällen. Siffrorna talar också sitt tydliga språk. Mellan 1993 och 1995 ökade omsättningen hos de 100 största transnationella företagen med mer än 25%. Under samma tid minskade deras globala arbetsstyrka på 5,8 miljoner med 4% (över 225 000 personer). I dessa siffror ingår inte avkedanden inför sammanslagningar och uppköp.

Om allt människan behöver kunde mätas i pengar skulle ovanstående vara sant, men bara om denna tillväxt inte skapade negativa sidoeffekter. Flera studier visar att dagens ekonomiska tillväxt inte längre bidrar till en välfärdshöjning. Ett exempel är en studie från Stockholm Environment Institute, "Sustainable Economic Welfare in Sweden". I denna konstateras att sedan 1980 har välfärden planat ut och miskat, trots att tillväxten fortsatt öka.

Ett mycket allvarligt problem med PM:et är att investeringar behandlas som en grupp. Det är skillnad mellan investeringar och investeringar. Från miljörörelsen har frågan om fått en allt större betydelse och önskan att se hållbara investeringar som bidrar till en ekologisk och social utveckling växer sig allt starkare. Idag är dock de flesta investeringar om inte direkt destruktiva så neutrala.

Detta är inte sant eftersom hela avtalet går ut på att reglera vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet. Självklart kan man i och för sig ändra lagstiftningen som tidigare, men om landet bryter mot MAI har företag och andra länder möjlighet att stämma det land som genomfört lagförändringarna.

Positivt är att PM:et tar upp att länderna inte får behandla de nationella investeringarna bätte än de utländska men att det är tillåtet att behandla utländska investerare bättre än de nationella. Frågan är om detta problem är så stort att Sverige inte bör skiva under? Det saknas också en diskussion om vilka konsekvenser detta skulle kunna innebära.

I PM:et tar man också upp frågan om avtalet kommer att leda till en negativ spiral där länderna tävlar med varandra om att sänka kraven för miljö och arbetsvilkor Man kontaterar att detta "inte alls!" kommer att ske. Argumentet är att:

Eftersom det inte finns något som hindrar länder för att sänka sin standard i det avtal som nu är aktuellt, skulle det vara intressant att veta om detta innebär att Sverige inte skriver under? Värt att notera är också att i de dokument som kommit ut, och där olika länders kommentarer till avtalstexten finns, är inte Sverige omnämnt då frågan om miniminivåer diskuteras.

Hela detta PM visar också på en inkonsekvens där man å ena sida säger att MAI-avtalet är väldigt viktigt, men å andra sidan säger att det inte kommer att innebära några större förändringar. Ur ett miljö- och utvecklingsperspektiv är det sant att MAI inte kommer att innebära någon större policyförändring jämfört med nuvarande utvecklingsidéer. Vad som är allvarligt och anledningen till att så många grupper runt om i världen arbetar så hårt med MAI-frågan är att avtalet skulle innebära att den nuvarande ohållbara utvecklingen skulle slås fast på ett sätt som omöjliggör en kursändring på 20 år. Oavsett vilken politik medborgarna i ett land röstar fram i allmänna val.

Då man kommer in på frågan om u-länder är det svårt att veta om man skall ta det som skrivs på allvar.

Svepande och ounderbyggda påståenden som detta omöjliggör en seriös diskussion. De som arbetar med utvecklingsfrågor vet att det inte går att dra alla sk u-länder över en kam, än mindre hävda att nettoeffekterna entydigt är positiva. Den del av FN som har hand om investeringsfrågor (UNCTAD) ger en betydligt mer nyanserad bild av situationen. Där konstateras att globaliseringen kan ge positiva effekter, men att den också bidrar till ökade klyftor inom och mellan nationer. Lägg miljöproblem till detta och det är inte så självklart att "nettoeffekterna" är positiva, varken i "u-länder" eller i "utvecklade länder".

PM:et tar även upp den hårt kritiserade del av avtalet som ger företag möjligheter att inför domstol stämma länder utan att medborgarna har tillgång till aktuell information. Man konstaterar att denna fråga är komplicerad och det finns ett "behov av en fördjupad analys". Detta är minst sagt en underdrift. Inget avtal borde kunna skrivas under av demokratiskt valda representanter och som innebär att medborgarnas möjlighet att påverka utvecklingen minskar, utan att man känner till omfattningen av denna minskning.

Något som upprört de grupper som arbetar med miljö- och utvecklingsfrågor är regeringens påståenden, i bl.a. riksdagsdebatter, att dessa har varit inbjudna att diskutera MAI-frågan. I PM:et står att "även oberoende miljö- och u-landsorganisationer och andra folkrörelser inbjudits att delta i mötena". Sanningen är att organisationerna efter flera brev till regeringen i januari 1998 fick en inbjudan om att få delta i den svenska referensgruppen. Detta var ungefär ett år efter att förhandlingarna egentligen skulle vara avslutade och tre månader innan avtalet enligt planerna skulle undertecknas. Organisationerna kom överens om att det saknade mening att delta med så kort tid kvar av förhandingarna. Istället kom de överens med regeringen om att sända sakkunniga som kunde ge förhandlarna en idé om de problem som borde diskuteras. 

Ovanstående står i ett det aktuella PM:et, som är daterat den 2 april 1998. Med tanke på att avtalet var tänkt att undertecknas i maj 1997 är det lite sent. Det nu endast dagar till dess att avtalet skall skrivas under, vilket är planerat till den 27-28 april. Det är inte seriöst att tro att vi under denna tid kommer att få se en "fördjupad dialog" som på något meningsfullt sätt förändrar ett avtal som förhandlats under tre år. Det är dock önskvärt att regeringen på allvar börjar diskutera och debattera dessa frågor, eftersom investeringsfrågan även är aktuell inom andra fora t.ex. EU, IMF och WTO.

PM:et avslutas med välkänd argumentation.

Framtiden får utvisa om Sverige kommer att få en mer nyanserad bild av investeringar. Det är positivt att Sverige vill vara med och påverka utvecklingen i "rätt riktning". Tyvärr tycks den inriktning som regeringen nu driver inte vara hållbar och det är viktigt att fråga sig om det då är i "rätt riktning" vi går?

Näringslivet
Det svenska näringslivet har under de senaste åren lyckats få ett relativt gott miljörykte förmedlat genom massmedia. I många fall har detta goda rykte varit välförtjänt t.ex. då cheferna på de olika företagen gått ut och förklarat hur viktigt det är med miljöfrågor. Handling bör dock väga tyngre än ord. Innan vi ser på vilket sätt våra svenska företag handlat då det gäller MAI redovisas ett antal citat från några av de ledande företrädarna för näringslivet. 

Detta är vad några av Sveriges ledande företag säger. Företag som ofta bemöter förslag från den svenska miljörörelsen om ökade miljökrav med att det istället krävs internationella avtal så att inte "konkurrensen snedvrids". MAI är just ett internationellt avtal och möjligheterna är många för de svenska företagen om de vill profilera sig genom att kräva långtgående krav för att t.ex. stoppa resursslöseri och klimatförändringar. Tyvärr tycks inte detta var fallet. Istället har våra företag valt att driva en helt annan linje. En linje som inte har uppmärksammats av särskilt många journalister eller beslutsfattare.

Miljöförbundet Jordens Vänner upptäckte att bl.a. ovanstående företag genom sitt medlemskap i den Internationella handelskammaren (ICC) drev en linje som inte verkar vara förenlig med "miljöcitaten" ovan. Organisationen skrev den 10 februari 1998 ett brev till företagen där de ombads att förklara hur de samtidigt med alla vackra utfästelser, genom sitt medlemskap i ICC, kunde driva en linje som uppenbart motsade vad de tidigare sagt. I skrivande stund (10 juni 1998) har endast två företag svarat (Ericsson och Akzo Nobel) båda anser att ICC:s linje är bra.

Att våra svenska företag var med och stödde ICC:s linje skulle naturligtvis kunna betraktas som ett misstag, om än ett allvarligt sådant. Att det var ett misstag motsägs dock av att företagen fortsatt varit aktiva. I mars 1998 går i princip samma företag ut igen fast denna gång via European-American Business Council (EABC) och säger bl.a. under rubriken "Miljö och arbetsrätt" att "MAI-förhandlarna inte skall försöka att införa minimistandards".

I en tid då det är uppenbart att vi måste ändra riktning och så många företagsledare i ord säger sig acceptera detta, är det viktigt att se om orden omvandlas till handling.

Näringslivets egen sammanslutning för miljö och utvecklingsfrågor har spelat en intressant roll. World Business Council for Sustainable Development (WBCSD), där Björn Stigson från Sverige och f.d. ABB anställd nu är VD. De har genom BIAC drivit frågan hårt att miljö och sociala frågor skall hållas utanför MAI. I ett fax till OECD:s ordförande, Don Johnston, skrev han bl.a. att han tycker att texter om miljöskydd skall hållas utanför de juridiskt bindande delarna av avtalet, men kunna ingå i inledningen. I klartext innebär detta att han anser att det är bra om man för opinionens skull kan peka på att miljöfrågan ingår, men att den bör hållas utanför den bindande delen av dokumentet.

Istället för att ställa miljökrav tycker Stigson att det är bättre att införa miljöledningssystem. Miljöledningssystem är standards för hur miljöaspekter skall redovisas. Dessa innebär ingenting för miljön utan är ett sätt för företagen att veta hur mycket och på vilket sätt de förorenar och belastar miljön. Ledningssystem ersätter därmed inte miljöregler utan är endast till för att företagen, myndigheter och investerare skall kunna få en bättre överblick över situationen. För att kunna ge investerare och miljörörelser en inblick i företagets miljöarbete kan dessa ledningssystem vara till stor hjälp. De kan också göra det billigare för företagen att anpassa sig till nya regler. Men, och det är viktigt att komma ihåg, de ersätter inte regler som till slut är det som företagen måste anpassa sig till.

Vi kan konstatera att den roll som näringslivet spelat i denna fråga inte motsvaras av de utfästelser som gjorts. En viss frustration har också kunnat märkas, där många av näringslivets representanter anser att folkrörelser och andra som inte har ekonomiska intressen skall hålla sig utanför denna typ av avtal utan hålla sig till miljöavtalen. Tanken på miljön som något som kan klistras på den nuvarande utvecklingen är fortfarande den dominerande synen. Insikten om att vi behöver ett trendbrott tycks ännu vara långt borta.

 Folkrörelser
Även om de olika organisationerna i Sverige som kritiserat MAI har väldigt olika utgångspunkter har man enat sig kring MAI-frågan. Kritiken har riktats både mot sättet som frågan behandlats och mot det konkreta utkast till avtal som nu föreligger. Det har funnits en tendens hos förespråkare att behandla denna kritik utifrån inställningen att "dessa grupper inte förstår frågan". Från MJV:s sida är detta särskilt intressant. Organisationen är en av de organisationer som grundade världens största nu existerande demokratiska miljöorganisation (Friends of the Earth). I denna organisation finns en lång erfarenhet, inte bara av processen kring internationella avtal utan också av att arbeta med de negativa konsekvenserna av dessa avtal.  

Att de svenska folkrörelserna med miljöorganisationer, kyrkliga organisationer, biståndsorganisationer, solidaritetsorganisationer, etc har reagerat är inte på något sätt unikt. Internationellt har frågan väckt enorm uppståndelse och ett enda upprop som krävde att förhandlingarna omedelbart stoppades samlade ca. 600 olika grupper från jordens alla hörn.

 Många grupper har också känt sig lurade eftersom de tagit fasta på bl.a. Agenda 21 som klart slår fast att arbetet för att nå till en hållbar utveckling börjar med medborgarna. Nu, då det kommer till kritan, har dessa grupper helt lämnats utanför.

3. MAI i ett större sammanhang

 För att förstå MAI-frågan och dess roll i globaliseringsprocessen är det nödvändigt att förstå i vilket sammanhang den har växt fram. Följande avsnitt är ett försök att översiktligt beskriva den historia som föregripit diskussionen samt presentera de aktörer som idag är aktiva i diskussionen.

 3.1 Historia

Det är inte lätt att veta vart man skall börja då historien om MAI skall berättas. Det finns många olika trådar att nysta i och för de som är intresserade av en fördjupning i ämnet kan boken "The Case against the Global Economy" av Jerry Mander och Edward Goldsmith vara en bra början. På svenska är det svårare att hitta information, men Miljöförbundet Jordens Vänner har skrifter som tar upp handels och investeringsfrågor och även Naturskyddsföreningen har böcker om handel och miljö.

Om vi börjar med att se vart förespråkarna hittar sina argument för frihandel hamnar vi i 1700-talets England. Inledningen till den klassiska nationalekonomin är Adam Smiths berömda "An Inquiry into the Nature and Cause of the Wealth of Nations" från 1776. Smith var professor i moralfilosofi och levde i en tid då den industriella revolutionen hade börjat förändra Storbritannien. Det nya mönstret med privat företagsamhet, fabriker och ångdrivna maskiner bidrog till att forma Smiths världssyn.

Smith såg hur en ny värld, som krävde nya regler, var på väg att formas och kritiserade dåtidens etablissemang för att de håll fast vid en föråldrad världsbild. Han såg det feodala samhället med sin stora maktkoncentration som ett hot mot den dynamik som han ansåg var möjlig om man decentraliserade makten.

Hos Smith formades också de idéer som David Ricardo senare skulle utveckla om "komparativa fördelar". Denna idé innebar att handeln inte skulle regleras. Istället skulle varje land specialisera sig på det som de var bäst på. Dessa grundläggande idéer har sedan följt med den stora gruppen av nationalekonomer sedan dess. Dagens ekonomer brukar dock glömma att Smith ställde upp en rad villkor för att denna frihandel skulle vara möjlig. Moralisk hänsyn och god konkurrens var två nyckelvilkor. Att världen förändrats sedan 1700-talet är ytterligare något som dessa ekonomer glömmer bort. Kunskaper om naturens begränsningar och problem som klimatförändringar var okända på Smiths tid, något som kanske bidragit till vissa ekonomers ovilja att acceptera att detta idag är en verklighet vi måste göra något åt.

Världen var under lång tid fragmentiserad och det dröjde länge innan den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt att tala om en verkligt global handel. Det var faktiskt först vid slutet av andra världskriget som världens nationer och företag på allvar försökte skapa ett övergripande regelverk för en "världsmarknad".

I efterkrigstidens spår växer det sedan för första gången upp institutioner med syfte att kontrollera den globala ekonomin. Världens ledande länder samlades i Bretton Wood 1944 för att dra upp riktlinjerna för denna nya värld. Världsbanken skapades där tillsammans med Internationella valutafonden (IMF) för att stabilisera ekonomin och få den att utvecklas i "rätt" riktning. Samtidigt försökte man också bilda något man kallade för ITO (International Trade Organisation). Dess stadga innehåll inte bara handelspolitiska regler för varuhandel utan även avsnitt om sysselsättning, råvaruavtal, investeringar och tjänster.

Tanken på ITO fick dock ge plats för GATT. Istället för en internationell handelsorganisation fick världen ett avtal som gick ut på att sänka tullarna för att öka handeln. Anledningen till att ITO försvann trots långt gångna förhandlingar var att företagen, framför allt i USA, ansåg att detta avtal skulle begränsa deras handlingsfrihet allt för mycket. Vi bör komma ihåg att detta var en tid då vi just upplevt allvarliga depressioner i både USA och Europa. Politikerna ville därför försäkra sig om makten i ITO, något som inte företagen ansåg vara lämpligt.

Resultatet blev att GATT utvecklats från att ha varit ett relativt begränsat avtal till något som allt mer kom att likna en världshandels organisation. 1993 beslutades det därför i GATT att man skulle omforma den nuvarande relativt lösa strukturen till en formell organisation. Denna nya organisation började verka den 1 januari 1995 och fick namnet WTO (World trade organisation). I Sverige debatterades EU under denna tid vilket medförde att frågan om WTO hamnade lite i skymundan.

En av WTO:s första uppgifter som världshandelsorganisation blev att försöka genomföra ett multilateralt investeringsavtal (MIA). Idén med MIA var att reglerna för utlandsinvesteringar skulle harmoniseras. Det var de rika länderna som ville ha avregleringarna för att deras företag skulle kunna få tillgång till nya marknader. Flera av utvecklingsländerna sade dock nej. Företrädarna för de fattiga länderna konstaterade att de var tvungna att, på samma sätt som den rika världen tidigare gjort, skydda sina industrier i början för att de inte skulle köpas upp eller utkonkurreras av utländska företag.

Många folkrörelser var också kritiska mot avtalet och i princip allt som ovan nämnts om MAI kan användas för att beskriva kritiken mot MIA.

Konflikten mellan den rika delen av världen och u-länderna ställdes på sin spets då WTO hade sin första ministerkonferens i Singapore den 9-13 december 1996. En konferens som kritiserades för att insynen var minimal och de viktiga besluten togs i små grupper där de ledande länderna ingick. Trots kraftfulla försök från OECD-länderna lyckades man inte köra över u-länderna och tanken på ett MIA sköts på framtiden.

Problemen inom WTO gjorde att många folkrörelser tillsammans med flera av de fattigare länderna vill flytta över förhandlingarna till FN som de anser är ett lämpligare fora att diskutera dessa frågor i. Detta är ett arbete som fortsätter. Tyvärr har diskussionerna om OECD:s MAI inneburit att många grupper som arbetar med frågan tappat perspektivet och tycker att ett steg i rätt riktning vore att flytta diskussionerna tillbaks till WTO.

Viljan att få ett avtal till stånd var dock stort och den redan påbörjade processen i OECD fick förnyad kraft och intresset från folkrörelserna riktades nu mot denna process. Något som till slut resulterade i bl.a. denna rapport.

3.2 Spelplanen

I diskussionen om globaliseringen talas det ofta om "den globala spelplanen". Syftet med MAI sägs till exempel vara att "spelplanen skall jämnas ut". Nu är det naturligtvis inte så enkelt, varje spelplan har sina regler och beroende på hur de ser ut så gynnas olika grupper. Med väldigt få regler gynnas ofta de som i dagsläget redan är starka.

För att se vilka som gynnas av ett MAI bör vi därför se till vilka de starka aktörerna är på dagens "spelplan". Följande lista är en sammanställning av inkomster för de största maktcentra idag.

Källa: Global Watch, Företagsdata: "Fortune’s Global 500 The World’s Largest Corporations", i Fortune, 5 augusti 1996. Data på staternas inkomster (OBS ej BNP): The World Factbook av CIA, som finns på Internet

Denna lista talar för sig själv. Sedan 1700-talet har det hänt en del och företagen är idag en global maktfaktor på ett sätt som Adam Smith knappast kunde drömma om. Det har också skett en enorm förändring sedan 40-talet, då företagen stoppade det mer politiskt styrda ITO. För det första har företagen blivit mycket större, men det politiska systemet har också samtidigt, i många länder, blivit allt mer beroende av stöd från näringslivet. Många av de personer som sitter i USA:s kongress är kända för att okritiskt stödja sina sponsorer.

Det kan vara värt att notera att en stor del av de företag som toppar listan har sin verksamhet inom områden som är ekologiskt ohållbara. Antingen i form av fossilbränsleutvinning eller biltillverkning. Då det gäller länderna är det i princip sorterade efter miljöpåverkan. De mäktigaste i världen, och som sätter agendan i bl.a. OECD, är tydligen de som har mest att förlora på en omställning till ett hållbart samhälle.

3.3 Andra avtal

Innan vi vänder blickarna framåt och ser vart MAI-frågan leder bör vi se oss runt om och betrakta dagens situation. Detta är naturligtvis ingen lätt uppgift, många av frågorna kräver en ordentlig genomgång för att bli begripliga och här kommer de endast att nämnas. Trots detta är det viktigt att inte behandla MAI-frågan i ett vakuum.

Vi har tidigare nämnt WTO och försöken att där genomdriva det sk MIA. Ett avtal som har exakt samma syfte som OECD:s MAI-avtal. Det är förespråkarnas uttalade syfte att driva igenom MAI inom OECD för att förenkla genomförandet av ett MIA i WTO. WTO som organisation bör därmed stå i centrum för det vidare arbetet med dessa frågor.

Kritiken mot WTO är stor och dess möjlighet att spela en konstruktiv roll i arbetet för en hållbar utveckling kan ifrågasättas. Samtidigt finns det en teoretisk chans att denna organisation skulle kunna vara med och skapa spelregler för en hållbar spelplan. För detta krävs dock en grundläggande förändring och ett "hållbart WTO" har knappast några likheter med dagens. Många grupper tror inte att WTO kan reformeras utan anser att makten skall flyttas över från WTO till FN. Andra anser att hela det etablerade systemet och transnationella företag är en del av problemet. Lösningen för de senare grupperna är därför inte en reformation av det nuvarande systemet.

Under tiden som MAI-frågan diskuterats har också frågan aktualiserats inom andra organisationer. Internationella valutafonden IMF är en av dessa. Genom att föreslå ett antal lagändringar ville företrädare för IMF bredda sitt mandat till att omfatta kontrollen över nationers valutaflöden. IMF skulle då kunna fungera på samma sätt som ett MAI-avtal. Detta är en komplex fråga och mer information finns på Friends of the Earth, US hemsida www.foe.org

Ytterligare ett exempel är det som kallas för NTM (New Transatlantic Marketplace), ett förslag som innebär att många nuvarande handelshinder mellan USA och EU skall försvinna. Förslaget som godkänts av den Europeiska kommissionen innebär bl.a. en ökad liberalisering av investeringar. Man klargör också att detta avtal har som syfte att ytterligare förenkla liberaliseringar i andra organisationer, t.ex. WTO.

Detta är bara några av de viktigaste händelserna under 1998. Utformandet av den "globala spelplanen" sker med andra ord inte i några enstaka fora utan parallellt i många olika sammanslutningar. Att politiska partier och inflytelserika grupper presenterar sin vision av det framtida globala spelplanen är därför krav som måste få gehör. Att följa alla dessa förhandlingar, som ofta är hemliga, är en omöjlig uppgift för folkrörelser som har begränsade resurser till sitt förfogande.

4. Framtiden

Det råder idag en enighet om att den nuvarande utvecklingen är ohållbar. FN-konferens efter FN-konferens konstaterar detta. Trots detta tycks vi fortsätta på vår inslagna väg, med resultatet att koldioxidhalten i atmosfären ökar, regnskogen försvinner, grundvattnet fortsätter att minska och gifterna i naturen och människokroppen fortsätter att öka. Samtidigt ökar de sociala och ekonomiska klyftorna mellan och inom nationer. För allt fler står det klart att det måste till stora förändringar och att dessa förändringar kräver ett nytt sätt att tänka, inte minst på ekonomins område.

En person som uppmärksammat problemet är Världsbankens chefsekonom, Joseph E. Stiglitz, knappast känd som en radikal miljöaktivist. Han konstaterade vid ett möte i FN:s regi den 7 januari 1998 att:

De flesta av dagens ekonomiska problem beror inte på att politikerna gör för mycket utan att de gör för litet. Vidare påpekade han att talet om privatiseringar ofta är osakligt. Istället för att koncentrera sig på privatiseringar bör man enligt honom fokusera på konkurrens. En konkurrens som på många områden ser ut att bli allt mindre på grund av de transnationella företagens ökade makt.

Han fortsatte med att diskutera problemet att nuvarande ekonomiska avtal endast fokuserar på ekonomisk tillväxt och konstaterade att framtida överenskommelser måste ha andra mål. "Vi behöver inte bara tillväxt av BNP:n utan en utveckling som är ekologiskt hållbar, rättvis och demokratisk." Han avslutade sitt tal med att påpeka att det är viktigt inför framtiden att vara ödmjuk och öppet erkänna att vi inte har alla svar och att en omfattande diskussion med alla inblandade är nödvändig för att vi skall kunna få en bättre förståelse för hur vi skall nå de mål vi sätter upp för samhället.

Ett MAI-avtal som det ser ut idag kommer med stor sannolikhet att öka den globala BNP:n. Frågan är vad som händer med den ekologiska hållbarheten, den sociala rättvisan och demokratin.

Vi får inte blunda för att demokrati och ekonomisk effektivitet ofta kommer på kollisionskurs. Det är en verklighet som de stora koncernerna och våra politiker måste hantera tillsammans med världens befolkning. Även om företagen vill ha en "jämn spelplan" som ser helt lika ut världen över är detta inte möjligt om vi skall ta demokratisk och ekologisk hänsyn.

Det är framför allt medborgarna som drabbas då besluten flyttas högt ovanför deras huvuden. Det blir svårt att få tag på information, oklarheten om vem som bär ansvaret ökar och de folkvaldas möjlighet att påverka utvecklingen reduceras. Även andra grupper kommer i kläm, små företag är ett exempel. Dessa har ofta, relativt sett, lätt att anpassa sig till lokala förhållanden. På detta sätt kan de ta både ekologisk och social hänsyn. De är heller inte beroende av att reglerna ser likadana ut över hela världen så länge de är klara och relativt stabila på lokal nivå.  

4.1 En hållbar global strategi

Diskussionen om MAI har förhoppningsvis i någon mån aktualiserat frågan om hur de internationella spelreglerna för den internationella arenan skall se ut. Detta är ingen lätt fråga och den blir inte lättare då diskussionen domineras av personer som utgår från teorier från 1700-talet. Att idéer från en förindustriell värld skall skapa vårt framtida samhälle kan inte vara rätt.

En svårighet, då det gäller att få till stånd en förändring, är att kritikerna av det nuvarande avtalet befinner sig i samma sits som Smith själv då han skulle argumentera med den ekonomiska teori som dominerande på hans tid, merkantilismen. Skillnaden är att kritikerna denna gång inte har någon stark intressegrupp som ekonomiskt vinner på att världen ställs om till ekologisk hållbarhet. På Smiths tid fanns den nya och snabbt växande gruppen av industriägare som hade allt att vinna på att hans idéer fick genomslag. Dagens kritiker arbetar för framtida generationer och utrotningshotade arter, vilka varken har rösträtt eller betalningsförmåga.

Nedan presenteras några av de krav man rimligen bör ställa på ett internationellt avtal inför 2000-talet. Utgångspunkten är att makten skall vara så nära den enskilde medborgaren som det bara är möjligt. Detta är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. För att inte göra de transnationella företagen allt för starka får inte regeringar frånsäga sig möjligheten att reglera ekonomin.

Om vi utgår från att vi vill ha en ekologisk och socialt hållbar utveckling kan följande krav på de framtida förhandlingarna om internationella investeringar ställas:

I Sverige:
1. måste regeringen presentera en strategi för sitt arbete med de globala frågorna. Samtliga aspekter måste ingå i denna strategi så att inte miljöfrågor, sociala frågor, ekonomiska frågor behandlas oberoende av varandra
2. måste information om Sveriges position i de internationella fora där dessa frågor diskuteras redovisas öppet och göras tillgänglig för så många som möjligt.
3. skall information på Svenska vara obligatorisk inför viktigare beslut. Samtliga grupper måste ges möjlighet att delge allmänheten sitt perspektiv så att inte ekonomisk styrka färgar informationsutbudet.

 Förhandlingarna måste ske öppet och på ett sätt som garanterar:
1. deltagande från alla länder
2. att alla grupper i samhället kan delta 

Folkets representanter måste behålla rätten att:
1. på demokratisk väg sätta standards för häsofrågor, miljöfrågor och arbetsrättsliga frågor.
2. stödja lokala småskaliga initiativ som en motvikt till de transnationella företagens makt
3. begränsa flödet av spekulativt kapital
4. undersöka och ge villkor för föreslagna utlandsinvesteringar, samt stoppa investeringar som inte motsvarar de behov av utveckling som regionen har.

Regeringarna måste:
1. avstå från att sänka miljö och arbetsrättsstandards för att locka till sig utländska investeringar.
2. genomföra, med insyn från allmänheten, miljöanalyser av större utlandsinvesteringar.
3. kräva att få förändra samhället i en hållbar och rättvis riktning. Detta innebär att varje enskild åtgärd inte direkt behöver vara ett skydd för hälsa och/eller miljö.

Internationella investerare måste:
1. delge allmänheten och arbetarna med information om miljö- och arbetsrättsförhållanden.

 Allmänheten skall ha rätt att:
1. undersöka företagens verksamhet inom miljöområdet och vad det gäller arbetsrätten.
2. stämma företag inför landets egna domstolar, investerarens hemlands domstol och eventuella internationella konfliktslösningsmekanismer.

Bilaga 1

Aktörer

BIAC, Business and Industry Advisory Council
Rådgivande organ inom OECD som representerar företagen. BIAC bildades 1962 och håller till i Paris. I BIAC ingår arbetsgivarföreningar från OECD-länderna tillsammans med olika lobbygrupper från industrin.

GATT, General Agreement on Tariffs and Trade
Kärnan i det multilaterala regelsystemet för handel med varor

ICC, International Chamber of Commerse
Den internationella handelskammaren är en av världens mäktigaste lobby organisationer och företräder de flesta av de stora transnationella företagen i världen.

IMF, International Monetary Fund
Organisationen bildades efter mötet i Bretton Wood 1944 och ansvarar för att se till att ländernas ekonomier är stabila och valutorna inte fluktuerar allt för mycket.

MAI, Multilateral agreement on Investement
Avtal för att liberalisera investeringar. Diskussionen sker inom OECD

MIA, Multilateral investment agreement
Avtal för att liberalisera investeringar. Diskussionen sker inom WTO

NAFTA, North American Free Trade Agrement
Frihandelsområde bestående av USA, Kanada och Mexiko

OECD, Organisation for Economic Cooperation and Development
Ett ekonomiskt samarbetsorgan i Paris där den rika världens länder ingår.

Australien, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Japan, Kanada, Luxemburg, Mexiko, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern, USA och Österrike.

Den Europeiska kommissionen deltar också i OECD:s arbete.

 TUAC, Trade Union Advisory Committee
Den fackliga motsvarigheten till BIAC. De har ett litet sekretariat i Paris. Organisationen representerar 55 fackliga organisationer och har totalt 70 miljoner medlemmar. De ser som sin roll att "garantera att den globala marknaden balanseras med en social dimension.

WTO, World Trade Organisation
Startade den 1 januari 1995. En övergripande organisation för världshandel som kan sägas ha övertagit expenderat och instutionaliserat GATT:s roll.

Litteratur

Corporate Europe Observatory (CEO); MAIgalomania, 1998
Friends of the Earth, US, Vallianatos, Mark; License to Loot, 1998
ed. Griesgraber, Marie, Jo och Gunter, Bernhard G.; World Trade, Towards Fair and Free Trade in the Twenty-first Century, Pluto Press, 1997
Mander, Jerry och Goldsmith, Edward; The Case against the Global Economy, Sierra Club Books, 1996
Miljöförbundet Jordens Vänner, Mikael Nyberg; Det gröna kapitalet, 1996
Miljöförbundet Jordens Vänner; Dennis Pamlin; Europas osynliga händer -en rapport om EIB och EBRD, 1998
Naturskyddsföreningen, Gunnel Nycander; Handel för hållbar utveckling, Naturskyddsföreningen, 1996
Närings- och handelsdepartementet; PM, MAI: Några viktiga frågor och svar, 1998
OECD; The MAI Negotiating Text (as of 28 April 1998), 1998
OECD; Commentary to the MAI Negotiating Text (as of 28 April 1998), 1998
Kleen, Peter; Världshandelns spelregler, SNS, 1996
Smekal, Peter; Teorier om utveckling och underutveckling, Uppsala universitet, 1993
UNCTAD; World Investment Report 1997, United Nations, 1997
Worldwatch Institute; Tillståndet i världen 1998, Naturvårdsverket förlag, 1998

Noter saknas i denna WEB-version. Fullständig version kan beställas från MJV:s Göteborgskansli info@mjv.se eller på telefon 031-12 18 17